Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensamheten, för bilderna av de döda och så en
aningsfull skräck för obestämda ting. I den
allmänna uppståndelsen i huset har man
glömt att elda deras rum. Därför krypa de
skälvande ner i samma säng, slå de magra
barnaarmarna omkring varandra och trycka
de smala, ännu inte utvecklade kropparna
samman, liksom för att söka hjälp mot
ångesten. Ännu våga de inte tala med
varandra. Men nu brister den yngsta äntligen
ut i tårar, och den äldsta börjar också häftigt
snyfta. De gråta i varandras armar, bada sitt
ansikte i de varma, till en början sakta, sedan
häftigt strömmande tårarna, ligga bröst mot
bröst och överskölj as av varandras gråt. Deras
smärta är som en endas, de äro som en enda
gråtande människa i mörkret. Det är inte
längre över fröken som de gråta, inte heller
över föräldrarna, som nu äro förlorade för
dem, utan de skakas av en plötslig fasa, en
plötslig ångest inför allt som nu skall komma
från denna okända värld, som de i dag
skådat in i med sin första förskräckta blick.
Ångest känna de inför det liv som de nu växa
upp till, det liv som mörkt och hotfullt ligger
framför dem, lik en nattsvart skog som de
måste vandra igenom. Men alltmer obestämd
blir småningom deras dova ångestkänsla, det
är som förnumme de den i en dröm, och
deras snyftningar bli svagare och svagare.
Deras andning flyter nu sakta samman
liksom nyss deras tårar. Och äntligen somna de.
Översättning av Hugo Hultenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
