Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sten Selander: Humanisten och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mark och luft och levande väsen. Också
till den soligaste badstrand eller den
lummigaste lägerplats kan man släpa med sig
pinande, tröttsamma, dammiga vanetankar;
det fysiska välbefinnandet förmår inte
ensamt jaga bort allt sterilt grubbel över
vardagsbekymren och alla plågsamma minnen
av missräkningar och förödmjukelser. Först
då man för en stund släpper sitt eget jag,
skär av banden med det mänskliga och låter
tankar och uppmärksamhet helt fångas av
naturens främmande värld, når man den
fullständiga vila, den verkliga vederkvickelse,
som bara kan skänkas av lidelsefri, speglande
betraktelse, glömska av det egna jaget och
restlöst uppgående i något utom oss själva.
All lycka innebär ju en flykt från och
ovanom vardagen. Och ingenstans är vi längre
från vår vardag, ingenstans påminns vi
mindre om oss själva och vår vanliga värld
av förkrympt glädje och trött besvikelse än
bland fåglar och blommor, insekter och träd.
En säl som ropar från en svart kobbe i den
blanka, gungande havsstiltjen, dånet av en
lyftande tjäder, bladen som droppar genom
en höstmorgons kristallklara kyla —— allt är
uppenbarelser av en annan verklighet än vår.
Därför kan inte heller något annat bjuda oss
samma föryngringens och förnyelsens bad i
källsprång som strömmar, svala, rena, från
oåtkomliga djup långt nere kring
världsträdets rötter.
Därför har också den natur mest att ge oss
som är minst tummad av människohänder.
Den orörda ödemarken kan vara tungsint och
frånstötande; men den kan aldrig verka
beklämmande på samma sätt som en
kalhuggen, utpinad hagmark eller en vanskött
åker; aldrig få den mänskliga prägeln av
förgänglighet, stympning och disharmoni;
aldrig bli ful. Och ändå är den estetiska
synpunkten inte huvudsaken härvidlag.
Kvällsmolnen brinner lika festligt, träden rundar
sig lika vackert mot himlen i en park som
någon annorstädes. Och dock saknar alltid
parken något, kanske det allra väsentligaste:
den lever inte som ödemarken sitt eget, evigt
avlägsna liv, den har tvingats för nära inpå
oss och därigenom fått en enda röst, en
halvt mänsklig, i stället för naturens otaliga
stämmor. Ska naturen under några
halkyoniska ögonblick kunna befria oss från den
dunst av tillvarons socken, som följer oss
vart vi går, måste den få vara sig själv,
likgiltig för våra önskningar och vår
bedrövelse, oberörd och omänsklig. Den som inte
inför dess ansikte förmår lägga sina alltför
mänskliga synpunkter och intressen å sido ——
den som i en löväng inte kan se något annat
än tänkbara villatomter och förargar sig över
varje fågelsjö som inte dikats ut och
förvandlats till räntebärande åkerjord —— kan
heller aldrig slippa in i det tidlösa, ständigt
skiftande och ständigt oföränderliga, grymma
och oskyldiga paradis, dit en grind står på
glänt i varje skogsbacke och bland
vassruggarna i varje vik. Naturen kräver vördnad
för sig och sitt väsen, också när det är vårt
som mest olikt; nekar vi henne den, har hon
ingenting att säga oss.
Men är inte den vördnaden —— som bland
annat är liktydig med villighet att erkänna
och ta hänsyn också till andra livsformer än
den egna —— ett utslag av samma
sinnesriktning som bildar förutsättningen för det vi
kallar humanistisk kultur? Humanismens
både——och är ju från en sida sett detsamma
som insikt om tillvarons oändligt
sammansatta, mångformiga och mångtydiga
beskaffenhet och erkännande av omöjligheten att mäta
allt med samma måttstock och fånga allt i
samma formel. Djuren och den primitiva
människan kan se naturen bara ur en
synvinkel: det egna behovets. För dem är alla
andra levande varelser mat eller fiender: allt
som varken är det ena eller det andra förblir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
