Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sten Selander: Humanisten och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rotad som våra ursprungliga drifter. Vi
tillhör samtidigt tvenne väsensskilda världar.
Det är vår storhet; men det är också vårt
elände. Ur motsatsen mellan vara och böra,
drift och vilja, natur och ande springer ju
djupast sett den prägel av splittring,
ofullkomlighet och disharmoni, som vidlåder allt
mänskligt. Och liksom Faust kan och får
människan aldrig bedja ögonblicket stanna
därför att det gör alla hennes krav till fyllest.
I naturens värld vore en dylik bön
meningslös. Ty naturen lever i ett evigt, fullkomnat
ögonblick, den vet inte av något utom och
över sig själv och är därför alltid i harmoni
med sig själv. Laxen som flyger som en
silverblixt över forsvirvlarna vet inte av de
tusen liv som måst offras för att låta honom
just nu triumfera över motståndet, han är
den suveräne egoisten, fylld endast av sin
egen, segrande kraft och den fulländade
jämvikten mellan sin drift och sin förmåga. Och
samma omedvetna harmoni möter oss
överallt i naturen, i stort som smått —— i
humlornas belåtna brummande bland klövern, i
svalornas tyngdlösa skrift på kvällshimlen,
i trädens djupa, vilande ro.
Den vederkvickelse, naturen kan skänka
oss, ligger ju först och sist i beröringen med
detta liv, som inte söker efter något, inte
längtar till något, inte vill något, utan endast
är. Försjunkandet i dess instinktstyrda,
förutbestämda värld, som inte känner till väljande
eller tvivel och mitt i individernas hätska,
myllrande kamp om föda och luft och ljus
bevarar sömnens, jaglöshetens stora stillhet,
kan för en stund få oss att glömma vår egen
rolösa strävan bort från det givna, mot något
annat. Men endast för en stund. Ty vi har
en gång oåterkalleligt ätit av kunskapens
träd på gott och ont, och det är oss lika
omöjligt att återgå till naturens lyckliga
dvala som till den omedvetenhetens ro, vilken
omslöt oss i moderlivet. Naturens svala,
okänsliga leende bortom gott och ont har
blivit oss ofattbart, och vi är för alltid
utestängda från en harmoni som betingas av att
allt skeende är självfallet och utan
värdebetoning. Då värdet kom in i vår tillvaro,
åtföljdes det också av sin motsats: ondskan,
lögnen och fulheten steg upp som
skrämmande realiteter ur det oföddas limbus. Vi
vaknade ur oskyldighetens tillstånd; och inte
ens i vår syn på naturen har vi sedan dess
kunnat lägga värdeomdömena å sido, hur
oberättigade vårt förnuft än säger oss att de
här är. En daggmask som långsamt slits itu
då någon fågel drar upp honom ur jorden,
fiskarna som äter upp sitt eget yngel, den
krälande, vedervärdiga massan av fluglarver
och asbaggar i ett djurkadaver —— alla dessa
tusen och en små ohyggligheter, som man
råkar på vid varje steg i naturen, stör inte
dess harmoni. Men för oss blir de skärande
dissonanser. Och umgänget med naturen
skulle bli oss en oavbruten pina, om vi inte
visste med oss att vår verkligaste verklighet
är av ett annat slag och att vi alltid kan fly
undan all naturens grymhet och vidrighet till
denna andra verklighet, till idéernas och
andens värld, där vårt djupaste jag hör
hemma.
Därför skapar också vår känsla om
naturens vila i sig själv till symbol för en annan,
högre harmoni. Stjärnrymdens oföränderliga
ändlöshet har i sig själv ingenting att säga
oss, den är bara skrämmande stor och
skrämmande ödslig, och tanken faller och faller i
hisnande svindel genom dess ofattbara, tomma
avstånd. Verkligt, levande majestät får
oändligheten för oss först då vi förvandlar den till
sinnebild för något på en gång mänskligt och
mer än mänskligt. Det är ju inte sagt, att vi
därvid tänker i lika klart avgränsade begrepp
som Kant, då han jämställde himlavalvet
över sitt huvud och sedelagen i sitt inre;
oftast är det väl tvärtom omöjligt för oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
