Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Leck Fischer: I det tomma huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LECK FISCHER
I DET TOMMA HUSET
Novell för Bonniers Litterära Magasin
Hon höll på med att hjälpa modern klä
sig, då hon genom fönstret fick se en ung
man snedda över slottsgården i riktning mot
dörren. Hon kom senare ihåg, att hon redan
den gången hade lagt märke till hans
underligt slappa sätt att gå, men hon hade glömt
det, då hon gick och öppnade.
Han bad om litet mat. Stämman var
ödmjuk och bara alltför underdånig, och när
han frågade, såg han bort. Den tunnslitna
grå kostymen var för stor för hans spensliga
gestalt, de vadderade axlarna hängde ett
långt stycke ned på överarmen, och byxorna
satt som säckar omkring de smala benen.
Men ändå kunde hon inte låta bli att se på
honom. Det var hans ansikte, som tjusade
henne. Munnen var fint tecknad och liknade
en pojkes. Hudfärgen var underligt mattgul
i pannan och på kinderna, och omkring
hakan såg hon en mörk ton av skäggstubben,
som ingen rakkniv kunde avlägsna.
Det gladde henne, att han var nyrakad.
Hon visste inte varför, men det gladde
henne.
Inifrån sovrummet ropade modern med
klagande och förebrående tonfall:
—— Maria!
Och omigen:
—— Maria!
Efter varje rop blev stämman svagare, och
till sist tystnade den. Maria rycktes upp ur
sin suggestion utan att hon dock hörde
moderns röst. Hon rätade på sig:
—— Ni kan komma den här vägen, så får
ni mat.
Med flit lät hon honom gå först genom
den långa korridoren ut till köket. Han hade
tagit hatten i handen. Håret låg vackert och
tätt som en hätta över hans bakhuvud. Det
hade en nästan blåaktig svart färg och var
mycket välvårdat. Hon höll nästan på att
sträcka ut handen och röra vid hans nacke,
men hon behärskade sig. Han var mycket
ung. Han var så ung, att hon nästan kunde
vara hans mor.
Medan hon gjorde i ordning litet mat, såg
hon på honom i spegeln, som hon hade
hängande på fönsterkarmen. Han satt vid
spisen och tittade på kaffepannan, hans profil
var regelbunden, en rak näsa och en haka,
som naturligt fogade in sig i hela profilen,
men hurudana var egentligen hans ögon?
Ännu hade hon inte sett in i dem, och han
tycktes inte vilja släppa kaffepannan med
blicken. Var han så mycket pojke, att han
inte vågade se på en vuxen kvinna?
Hon tog fatet och vände sig mot honom:
—— Var så god!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
