Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Margit Abenius: En roman om damer - Johannes Edfelt: Löskerkarlsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spännande händelser och upprörda känslor
enbart genom en inre flämtande och
antydande dialog. Gunhild Tegen har svårt att
genomgående hålla stilen. När Lucy skriver
avskedsbrev till sin man verkar det som om
adressaten för tillfället hade tappat minnet
och måste upplysas om saker som borde vara
honom ganska välbekanta, till exempel att
det första mötet ägde rum på en
snickerifabrik, att båda var journalister då och så
vidare. Bäst är författarinnan i kapitlen ”Tora
tänker” och ”Tora skriver brev”. Den rika
och stiliga svägerskan Tora, som hamnat som
docentfru och bracka bland idel high-brows
i Uppsala, är bra när hon sitter vid fönstret
och ventilerar sitt stagnerade frumissnöje
eller skriver brev till sin mamma i
Wiesbaden. När Tora har utvecklat sin enda
talang, det vill säga haft en fin och charmant
middag, då säger teologie docenten efteråt:
”Kan vi inte ta det lite enklare nästa gång?”
Det är nog en sann bild från Uppsala. ——
Författarinnan bekänner sig genom sina
hjältinnors mun ha en viss faiblesse för logik,
teoretisk klarhet och reda. Det är egentligen
inte den sortens logik som fattas i boken. Jag
tror att Gunhild Tegen kan göra en skiss,
hitta en poäng, forma en klar karakteristik.
Men vad som saknas i denna bok är det andra
slaget av logik: poesiens logik, som går rätt
i mörkret och inte behöver titta sig så mycket
omkring åt sidorna. Bokens syfte är
allvarligt och människointresset av välvillig natur,
men mot det oaktsamma sättet att handskas
med stilistiska värden måste man reservera
sig. Margit Abenius
Löskerkarlsliv
Manfred Hausmann: Lampioon
kysser flickor och unga björkar. Översättning
av Axel Claeson. Svenska Bok-klubben.
Bonniers. 6: 50.
Vagabonden är alltjämt en omhuldad figur
i romanlitteraturen, och så visst som han
företräder djupt rotade instinkter speciellt i
germanskt gemyt skall han väl aldrig
avfockas från den litterära scenen. Mycken
unken och förljugen romantik har stått som
en dunst kring hans pittoreska uppenbarelse;
mycken frisk och fin lyrik har också beståtts
honom: det är i detta sammanhang nog att
peka på namnen Eichendorff och Hamsun.
Manfred Hausmann är en ung tysk
författare, som i sitt hemland väckt mycken
uppmärksamhet med sin roman Lampioon. Om
författarens antecedentia meddelas i ett förord
till den svenska översättningen, att han i
kriget deltagit i striderna på både ost- och
västfronten och detta före fyllda tjugu år.
Hans roman får också sitt särskilda intresse,
då den ses mot bakgrunden av
efterkrigsårens olyckliga, splittrade och sönderfrätta
Tyskland. Manfred Hausmanns bok är en
egendomlig och fascinerande produkt, en
sällsam uppenbarelse mitt i störtfloden av
anklagelse- och indignationslitteratur från deras
sida, som voro med om den stora ofreden.
I förhållande till denna mörka och patetiska
kristidslitteratur måste Hausmanns bok, trots
att den också har att framvisa drag, som bära
sin tids mörka signatur, te sig som en idyll.
”Lampioon kysser flickor och unga björkar”
lyder bokens fullständiga titel, och redan
häri är mycket utsagt om dess kynne: den
lever framför allt på sin friska naturlyrik
och sitt ljusa vagantlynne, i sanning
sällsynta egenskaper litet varstans i världen just
nu och inte minst i Tyskland av i dag.
Hausmanns hjälte Lampioon är en luffare,
som av ett obändigt frihetsbegär —— och
dessutom av fruktan för repressalierna för ett
i femtonårsåldern i hastigt mod förövat dråp
—— drivits att lämna hem och härd för att fri
som fågeln planlöst genomströva landet. Det
är hans reflexioner, lyriska utgjutelser och
dagboksblad, som utgöra kärnan i denna bok,
vilken sålunda inte är att betrakta som roman
i begreppets vedertagna mening. Landskapet,
antingen det är skogarna på Lüneburger
Heide, torvdistrikten kring Worpswede eller
en blommande trädgårdsförstad till Berlin,
lever med intensivt liv i denna skildring.
Kärleksstunder i naturens sköte eller flyktiga
möten på vägen utgöra de novellistiska
inslagen i denna följd av lekfullt och
bekymmerslös! nedkastade impressioner; och som
ett ljust lyriskt recitativ ljuder under allt
detta Lampioons extatiska naturdyrkan, hans
livsbejakelse och wandervogelfröjd. Se här
poeten Sorgenfri på luffen:
”Vandra ... jag behöver inte något dagligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
