Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Erik Asklund: Fjäril på knappnål. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ERIK ASKLUND
FJÄRIL PÅ KNAPPNÅL
Hon kom sent på kvällen, vid tiotiden. Han
hade vandrat ner från höjderna till
korsvägen där han ställde sig att vänta på bussen,
som skulle komma från stationen. Det blåste
hårt från sjön, han hade i ungdomligt
övermod, i en känsla av frihet och vild kraft,
öppnat rocken och skjortan och kände nu,
medan han stod där, till hälften framåtlutad
med foten på en fjäderharvs rödmålade
långbräde, hur vinden körde ner svala strömmar
av kall luft mellan huden och ylletröjan, som
han bar närmast kroppen. Det sjöng i
telefontrådarna ovanför hans huvud, det kvittrade
som om tusen osynliga fågelrader suttit där
uppe med struparna fulla av små klingande
toner. Som en mäktig stråke drog vinden
över telefontrådarnas strängar.
Från de svarta, nyplöjda åkrarna
nedanför honom steg upp en doft av mylla och
varm jord — han mindes förra sommaren,
då han stod här en mångul augustikväll och
hörde säden susa: hög, gul säd, som gick i
böljor och flöt ihop med den gula horisonten
och den öppna sjön längst nere, där månen
tömde sitt gula ljus i vattnet i övermodigt
smekande slöseri. Han kände lugna tankar
komma, tankar på frö och frukt, på brodd
och säd, på växandets krafter och jordens
hemliga styrka. Nu låg jorden svart och
naken. Men snart skulle säden komma och
växa högre och högre och till slut ödmjukt
sänka sina tunga ax i väntan på skörden.
Uppe på en kulle litet längre bort stod en
klunga björkar, förenade, slutna tillsammans
likt en flock kvinnor, som väntar det hemliga
undret i sommarens ankomst, den mogna,
heta sommaren, som snart nalkades. De hade
redan fått gröna slöjor virade om de slanka
stammarna. Förut skiftade de i violett och
lila. På avstånd såg de då ut som nebulosor
i vilka stammarnas vita kärnor glänste och
glödde när solen lyste på dem.
Han hörde ett svagt rassel i gruset bakom
sig på landsvägen, och vred på huvudet. En
cykel kom farande och fräste förbi så att
småstenen sprätte om hjulen. Det var en
bondpojke i benläder och vit krage mot den
bruna halsen, han hälsade hastigt och skyggt
och böjde sig sedan djupare över styrstången
i den höga farten nerför backen mot sjön.
Bussen var försenad som vanligt. Han
spanade ivrigt efter den lilla blå lyktan nere
i kröken mot bron. Vinden hade stillnat av
och nu kände han att han frös. Han tände
sin pipa, drog upp käppen ur jorden, där han
förut borrat ner den, och gick några slag
fram och tillbaka vid vägskälet. En bils
strålkastare blixtrade till långt framför honom,
ljusklingorna var riktade rakt upp, tycktes
det, och liksom trevade sig fram på den
mörka himlen innan de med ens bröt fram
ur mörkret och bländade hans ögon. Han steg
åt sidan i diket, lyfte fötterna över en klunga
tussilago, som slokade i dammet och mörkret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
