Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Frans G. Bengtsson: Tankar om litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalvköttet är geléartat, potatisen halvkokt,
gröten vidbränd och filbunken vasslig; men
den som aldrig prövat på något annat — och
därför är i stånd att uppfatta dylika
kulinariska kvaliteter såsom hörande till tingens
natur — förmår uthärda med obrutet mod.
Kritikern skall fälla rättvisa omdömen om
dagens litterära produktioner, men i den mån
han vet vad verklig litteratur är, skulle han
inte särdeles ofta kunna göra detta utan att
bli alltför hårdhänt. Han befinner sig i en
liknande belägenhet som den bysantinske
ståthållaren i Alexandria, Orestes, i
Kingsleys ”Hypatia”. ”Jag vet vad rättvisa är lika
bra som du”, säger denne sorgsne
ämbetsman till sin lärde vän, Raphael ben Ezra,
”jag vet alltför väl att patriarken Cyrillus
och hela hans följe av munkar och
parabolaner enligt den abstrakta rättvisans krav
borde korsfästas i dubbel allé längs stora
gatan från ståthållarpalatset till Serapeion.
Men vi leva inte i Platons idealstat; i en
värld som vår låter sig rättskravet inte till
fullo genomföras; man får resignera och låta
udda vara jämnt.” Det allra mesta som
skrives skulle vara hemfallet åt sträng
fördömelse, om inte kritikerna lärt sig att gå
till sitt verk med ett ej obetydligt förråd av
praktisk relativism i sina värdeomdömen. De
ha lärt sig att inte längre göra som en sådan
gammal tvärvigg som Boileau, vilken kallade
allt för strunt som verkligen var strunt
(kanske en del annat också, men det gjorde
mindre: huvudsaken var att det han berömde
verkligen var bra) och som bibehöll sin
kritiska integritet och medvetandet om sin
smakuppfostrande mission till och med inför
Ludvig XIV, när denne yttrat sig fördelaktigt
om ett billigt sensationsstycke. ”Eders
majestät bör i sådana ting inte lita på sitt eget
omdöme: stycket är uselt”, sade Boileau,
oförmögen att kompromissa i fråga om litteratur.
En smula obekväm redan för sin tid, skulle
han varit svårare att smälta för vår; men i
allmänhet ha kritikerna övat upp sin
förnöjsamhet och sin försynthet sedan hans dagar.
Från en synpunkt är detta utan tvivel högst
beklagligt. För litteraturen vore det bättre
om kritikerna mera obesvärat talade ur
skägget, röto och förbannade utan pardon
och inte läto så mycket elände blomstra
ohejdat. Sannolikt skulle det även med bästa
vilja överstiga deras förmåga att åstadkomma
någon större förbättring, men något vore
likväl vunnet med tillräckligt ofta
återkommande klara påpekanden av att skillnaden
mellan litteratur och makulatur i själva
verket är större än vad de båda ordens
besläktade utseende och de båda
produkternas likartade fysiska struktur vid första
ögonkastet kunna låta förmoda. Den moderna
skönlitteraturen (en urmodig benämning som
fortfarande användes) brukar gärna
framhäva sig själv såsom i eminent grad
karakteriserad av ärlighet, djärvhet, ”hänsynslöst
blottande” och andra dylika moraliska
attribut — högst värdefulla ting inom litteraturen,
så snart de uppträda i förening med nödiga
kvantiteter förstånd och talang; och man
kunde på detta område tänka sig den vidare
utvecklingen, att kritikerna i stället för att
inskränka sig till vänligt frammumlade
gratulationer över dessa förstnämnda tings
förekomst i de recenserade böckerna, själva
mobiliserade samma värdefulla resurser i och
för anställandet av ärliga, djärva och
hänsynslöst blottande undersökningar rörande
förekomsten av de övriga ting som erfordras
för att komma en packe trycksvärtat papper
att bli värd benämningen litteratur.
Men å andra sidan är det mycket
förklarligt att kritikerna i våra dagar äro så
stillsamma, och man kan inte allvarligt klandra
dem för att så är fallet. De bidraga därmed
till bevarandet av den samhälleliga
harmonien och vidmakthålla efter förmåga å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
