Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Rütger Essén: Rikedomens kulturfront
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan trycket av utkomstbekymmer och
bisysselsättningar.
Den enskilde rike behöves också på ett
annat fält: i stat, kommun och offentlig
verksamhet. En förmögen, oberoende klass, fylld
av en hög allmänanda, har i det moderna
Englands publika liv som bekant varit ett
omistligt element. Det ligger en
utomordentlig tillgång för ett land i att förfoga över en
dylik samhällsgrupp, vars oberoende är
grundmurat, och för vilken lockelserna till
levebrödspolitik och korruption äro a priori
uteslutna. Även Sveriges offentliga liv
uppvisar många, men dock alltför få insatser av
denna art. Deras förutsättning är emellertid
icke endast enskild rikedom utan tryggad
rikedom och helst även ärvd rikedom.
Kortvariga jobbarförmögenheter ha varken gjort
några kulturinsatser eller uppburit
högtstående, offentliga banor. Den nyrike är ur
kultursynpunkt tämligen värdelös — annat
än som förutsättning för kommande
generationers insats.
Och slutligen — varför tveka att uttala
det? — även den rike utan attribut, utan
mecenatambition, utan privat insats på något
kulturområde och utan offentlig ärelystnad,
den rike av högst genomsnittlig människotyp,
som lever ett bekymmerfritt liv och
tillfredsställer sina böjelser, har även han — om han
ej gripes av måttlöshet — sin positiva
uppgift i ett modernt västerländskt samhälle. Han
fortplantar rikedomens tradition, han är priset
för möjligheten att rikedomen i andra händer
skall göra en mera fruktbringande insats,
att den enskilda rikedomen överhuvud skall
existera. Vill man ha den vidsynte mecenaten
och den lojale, i det offentliga livet
osjälviskt verkande grand-seigneuren, som inför
massorna personifierar ett högt och bestående
västerländskt människoideal, då får man även
godtaga den enkle och obetydlige förmögne
enskilde gentlemannen, ja, till en viss grad
även snobben och slösaren.
För den som aldrig till något pris kan
försona sig med tanken att enskild rikedom skall
existera i en värld, där nöd och fattigdom
råda — även om han vet att rikedomens
avskaffande ej skulle lindra nöden — för
honom äro resonemang av här ovan
framförd art självfallet verkningslösa. Men han
måste också underkänna själva kärnan i
Västerlandets, i Europas historiska kultur:
personlighet och kulturdifferentiering. Han
måste vara kommunist, antingen av urkristen
eller bolsjevikisk kulör. Han måste förneka
Europas förflutna.
Det kan ibland vara sant — för att
återigen citera Almquist i ”Svenska fattigdomen”
— att ”hos svensken betyder fattigdom
egentligen koncentration: kraftens sättande på ett
kort, personligheten: öppnandet av en inre
individuell källa med outtömlig åder” —
men en fattigdom av denna art förutsätter
rikedomen, rikedomen som ett annat
personlighetsvärde, en nödvändig kulturell
motpol.
Paradoxalt — men med en inre logiks
tvång — kan man sålunda till slut
konstatera, att rikedomen är nödvändig för att
ge värde åt fattigdomen, för att i vissa fall
kunna göra även den till en kulturell och
personlig inspirationskälla — och icke enbart
till en black om foten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
