Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
MANNEN SOM ÄLSKADE ÖAR
i.
Det var en man som älskade öar. Han var
född på en ö, men den tillfredsställde honom
inte, emedan där var för många andra
människor vid sidan av honom själv. Han önskade
en ö som var helt hans egen: inte för att
nödvändigt vara ensam på den, men för att
omskapa den till sin egen värld.
En ö är, om den är stor nog, inte bättre
än en kontinent. Den måste i själva verket
vara mycket liten för att man skall förnimma
den som en ö; och denna berättelse skall
visa hur liten den måste vara för att man
skall förmå uppfylla den med sin egen
personlighet.
Nu fogade sig omständigheterna så, att
denne älskare av öar vid den tid då han var
trettiofem år verkligen erhöll en egen ö. Han
ägde den icke fullständigt, men han hade
besittningsrätt till den i nittionio år, vilket
så långt det gäller en man och en ö är så
gott som för evigt. Ty om man är lik
Abraham och vill att ens efterkommande skall
bli talrika som sandkornen vid havsstranden
väljer man inte en ö att börja alstrandet på.
Alltför snart skulle där bli överbefolkning,
trångboddhet och slumförhållanden. Vilket
ju är en avskräckande tanke för den som
älskar en ö för dess enslighet. Nej, en ö är
ett näste med ett ägg i och endast ett. Det
ägget är öbon själv.
Den ö som tillhörde denne man var icke
belägen i de fjärran oceanerna. Den låg helt
nära hemlandet, utan palmer eller rev med
dånande dyning, utan någonting i den vägen,
men med ett utmärkt, solitt, tämligen mörkt
bostadshus ovanför landningsplatsen och där
bortom en mindre lagårdsbyggnad med
tillhörande skjul samt några åkerfält utanför.
Nere vid den lilla hamnbukten låg tre stugor
i rad likt kustvaktsbostäder, alla prydliga
och vitstrukna.
Vad kunde vara mera fridfullt och
hemlikt? Det var fyra miles att gå runt hela ön,
genom gultörnet och slånbuskarna, över de
branta strandklipporna och ner i sänkorna
där gullvivorna växte. Om man vandrade rakt
över de två höjdsträckningarna, över de
steniga fälten där korna låg och idisslade
och genom de glesa havreåkrarna, genom
gultörnesnår igen och fram till de låga
klippornas kant, tog det bara tjugu minuter. Och
när man kom till strandkanten kunde man
se en annan, större ö som låg där bortom.
Men däremellan var havet. Och när man
återvände över gräsmarkerna där sluttningens
kortvuxna gullvivor nickade såg man ännu
en ö i öster, en helt liten denna gång, likt
kalven bredvid kon. Denna mindre ö
tillhörde också mannen.
Sålunda tycks det som om även öar
föredrar att hålla varandra sällskap.
Vår öbo älskade sin ö mycket. Tidigt om
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
