Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - II. Den andra ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
Han tillbringade det mesta av dagen i sitt
arbetsrum. Hans bok närmade sig sin
fullbordan. Änkans dotter kunde renskriva hans
manuskript på maskin, hon var inte
outbildad. Det var det enda främmande ljudet
på ön, skrivmaskinen. Men snart flöt även
dess smatter in i havets och vindens dån.
Månaderna gick. Han arbetade i sitt rum,
de andra utförde lugnt sina sysslor. Geten
fick en liten svart killing med gula ögon.
I havet fanns makrill. Den gamle mannen
var ute och fiskade i roddbåten, tillsammans
med pojken, när vädret var tillräckligt lugnt;
de for i motorbåten till den stora ön för att
hämta post. Och de gjorde inköp, utan att
förspilla ett öre. Och dagarna gick, och
nätterna, utan begär, utan längtan.
Den sällsamma frånvaron av alla begär
väckte ett slags förundran hos öns herre. Han
önskade ingenting. Hans själ hade äntligen
frid inom honom, hans ande var som en svagt
upplyst grotta under vattnet, där underliga
havsväxter utvecklar sig i vattenrymden,
vajande ibland, och en stum fisk glider in
och ut igen som en skugga. Allt stilla och
mjukt och ljudlöst, men dock levande såsom
växande sjögräs är levande.
Öns herre frågade sig själv: Är detta
lycka? Han sade till sig själv: Jag har
kommit in i en dröm. Jag känner ingenting,
eller jag är omedveten om vad jag känner.
Men jag tycker att jag är lycklig.
Han måste endast ha något med vilket hans
andliga aktivitet kunde sysselsätta sig. Och
så tillbringade han långa, tysta timmar i sitt
arbetsrum, arbetande utan brådska, utan
ansträngning, bara låtande skriften varligt
dragas ut ur sig själv som vore det dunkel
spindelväv. Han bekymrade sig inte mer
över om det var bra eller dåligt, det han
skrev. Han spann det sakta och varligt likt
spindelväv och om det skulle försvinna med
hösten som spindelväven gjorde det honom
detsamma. Det var blott det mjuka
bort-glidandet av spindelvävslika ting som nu
tycktes honom beständigt. Över dem vilade
själva evighetens dis. Under det att
byggnader av sten, katedraler, föreföll honom
skria av motsträvighet i nuet, i medvetande
om att de slutligen måste falla;
ansträngningen under deras långvariga kamp tycktes
honom skria ur dem beständigt.
Ibland for han till fastlandet och till
staden. Då gick han, elegant klädd enligt
sista modet, till sin klubb. Han satt i en loge
på teatern-, han gick in i affärerna på Bond
Street. Han diskuterade villkoren för
publicering av sin bok. Men över hans ansikte
låg detta spindelvävsdunkel, som om han
kommit bort från det framåtskridande släktet,
vilket gav de krassa stadsborna en
förnimmelse av att ha vunnit över honom och kom
honom att med glädje återvända till sin ö.
Han frågade inte efter om han aldrig fick
sin bok utgiven. Ären förtonade i ett mjukt
dunkel, ur vilket ingenting trängde sig på.
Våren kom. Det fanns inte en enda gullviva
på ön, men han hittade en vinterstormhatt.
Där var två små risiga slånbuskar och några
vitsippor. Han började göra upp en
förteckning över blommorna på ön och det var
fängslande. Han upptäckte en vild
vinbärsbuske och granskade de första blomsterna på
ett förkrympt litet träd, sedan väntade han
på harrisets första gulaktiga blomning och
de vilda rosorna. Örterna, orkidéerna,
nässlorna, han var stoltare över dem än om de
varit folk på hans ö. När han fann den gula
saxifragan undangömd i en fuktig skreva
stod han lutad över den som förhäxad, han
visste inte hur länge, bara stirrande på den.
Den var dock ingenting att se på. Vilket
änkans dotter fann, när han visade den för
henne.
Han hade sagt till henne i verklig triumf:
— Jag fann den gula saxifragan i morse.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
