Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Recensioner - Nils Bohman: Kongenialt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
behandlade precis alla teman, som går igen
i Chestertons andra böcker: apoteoser över
demokratismen, kristendomen, optimismen,
julen, vinet och romantiken (sådan den
framträder i vardagen) och utfall mot
aristo-kratism, hedendom, pessimism, nykterism
och patentnaturalism. Chesterton har
identifierat Dickens med sig själv. På det sättet
skrivs de kongeniala monografierna. Man
hugger i sten, om man tror, att objektiviteten
är allenasaliggörande, utom det att en
absolut objektivitet är omöjlig.
Jag är övertygad om att Dickens själv
skulle ha uppskattat Chestertons bok, om han
fått läsa den. Han skulle ha visat en
förtjusning, som om han trott, att mr Micawber
eller Toots (som för övrigt aldrig skulle
kunnat skriva en rad) eller Scrooge eller vem
som helst bland hans romanfigurer hade
skrivit den. Han skulle blivit förbluffad över
stilen och tankarna och uttryckssätten, men
samtidigt skulle han ha funnit dem på något
sätt bekanta. Han skulle ha konstaterat det
häpnadsväckande faktum, att han hade glömt
bort vem av hans romanfigurer det var, som
uttryckte sig på det viset. Han skulle
samtidigt blivit imponerad, ty hans figurer
uttryckte sig visserligen kvickt men sällan
snillrikt. Han skulle ha satt sig ned och
bläddrat igenom sina samlade skrifter för att
få tag i Chesterton. Och slutligen skulle han
ha funnit, att hans andes fruktbarhet avlat
barn, utan att han själv visste om det. Med
häpnad skulle han inregistrerat Chesterton
bland sina avkomlingar och mumlat något
om den obefläckade avlelsen.
Det är ofrånkomligt, att Chesterton mycket
väl själv skulle kunna vara en av figurerna
i Pickwickklubben eller Martin Chuzzlewit
eller någon annan av Dickens’ romaner. Jag
tror, att när han skrev sin bok om Dickens,
betraktade han de diktade figurerna hos
honom som sina bröder. Hans bok är ingen
vanlig fingerfärdig litteraturhistorisk
sönder-plockning av en människomekanism, som han
vill se inuti. Den är snarare ett försök att
göra en människa outgrundligare än hon
synes. Chesterton använder den metoden,
emedan han finner outgrundligheten vara ett
kriterium på människosjälens ursprung i Gud
och emedan han har en sådan högaktning för
människan, att han inte vill förenkla henne.
Allra minst vill han göra sina egna släktingar
enklare. Boken är inte en modern kritikers
respektfullt hånfulla analys av en klassisk
diktare, som uppfattats med hjärnan men inte
med hjärtat. Den verkar snarare som en
pietetsfull avkomlings rökelseoffer framför
förfädrens altare. Den är mera släkthistoria
än litteraturhistoria, mera självbiografi än
biografi. På samma sätt är det för övrigt
med alla Chestertons böcker. Hans böcker
om Browning, Chaucer och Stevenson, hans
essayer om Blake, Thackeray etc. — alla
inger de känslan, att det är släktingar han
skriver om. Han har en gång gjort ett
undantag från regeln; han har skrivit om Bernard
Shaw. Men också där kan han inte komma
ifrån släktkänslan: man märker snart, att
boken handlar om en förlorad broder. Och
författaren talar inte om den brodern, han
talar till honom. Han förmanar honom, ty
Chestertons böcker är alltid polemiska. De
är antingen för eller mot. Boken om Shaw
är ett angrepp, den om Dickens är ett
försvar. Det var inte av en slump, som hans
första essaysamling fick titeln The Defendant.
Försvararen.
Chesterton försvarar Dickens, vilket sker så,
att han söker förklara honom. Det sker inte
så, att han i omsorgsfull kronologi lägger
fram alla mer eller mindre viktiga händelser
i hans yttre liv, som det anstår en noggrann
litteraturhistoriker. Det sker helt enkelt så,
att han vill ge nyckeln till hans själ. Fastän
kunskap om Dickens’ liv naturligtvis är nöd-
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
