Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Recensioner - Georg Svensson: Sommarböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
vävsfina och spindelvävsrika hoplänkande av
två personligheter som kallas förälskelse, är
gjort med ett minne och sinne för detaljer
som är helt framgångsrikt. Han använder sig
härvid av den teknik, som utbildats av
Hemingway och vars nyhet består däruti att
författaren i stället för att beskriva eller
analysera ett känslotillstånd låter det framgå
indirekt genom ett annoterande av ofta
skenbart oväsentliga handlingar, åtbörder,
yttranden och iakttagelser. Just genom den
spänning, som uppstår mellan å ena sidan den
stora, betydelsefulla situationen och de små
meningslösa sinnesförnimmelserna, skapas en
egendomligt intensiv och gripande känsla av
verklighet, som, åtminstone på detta sätt
metodiskt uppnådd, är ny i litteraturen. Man
skall icke låta sig bedragas av metodens
enkelhet till att tro att den är lätt, den kräver
en oerhört uppdriven fantasiens syn- och
känselförmåga för att icke resultera i enbart
meningslösa ordsammanställningar, och en
säker instinkt för att finna den signifikativa
detaljen i det rätta ögonblicket. Gunnar
Larsen har utan tvivel lyckats.
Är alltså boken superb som
skildringskonst så är det mera tvivelaktigt om den är
tillfredsställande som roman. Med
övertygande säkerhet arrangerar han konflikten:
den gamla vanliga med mannen, hustrun och
älskaren, i detta fall komplicerad av att den
äkte mannen är homosexuell. Läsaren följer
gripen konfliktens utveckling till en
avgörande klimax — men här sviker honom
plötsligt författaren. Det vore att beröva
boken dess spänning om man angåve på vad
sätt. Det må vara nog sagt att Larsen — för
att tala film — ger oss ett lyckligt slut på
ett stycke, som av allt att döma är
räddnings-löst förlorat åt tragiken. Han gör detta
visserligen utan att allvarligt förgripa sig på
logiken, men omslaget kommer litet för sent.
Läsaren har redan tömt ut sina emotionella
resurser, då han tvingas att, en smula lurad
och skamsen, förjaga sitt vemod och le ett
lättat leende.
Gösta Rybrants Sensationer i valstakt
och Frank Hellers Älska din nästa såsom
dig själv! äro samma andas barn såvida man
ej anser det rättvisare att säga, att Rybrant
är Frank Hellers litteräre avkomling. Båda
uppsöka med förkärlek hotellvestibulerna, de
stora restaurangerna och de intima barerna,
där älskvärda svindlare trängas med vackra
kvinnor och unga lättingar. Båda förråda
gärna expertkännedom om vinårgångar, såser
och schlagers, och de uttrycka sig helst på en
ömsom gaskig, ömsom gravitetiskt sirlig
svenska, som har sitt ursprung i den
akademiska vältaligheten. Den som lärt sig
uppskatta den mera sakliga och frasfria
anglo-sachsiska äventyrsromanstilen är kanske inte
alltid enbart belåten med den hellerska
mångordigheten, som ofta får överskyla ett ganska
magert uppslag eller maskera halsbrytande
hopp i logiken. Det gäller i synnerhet om
Frank Hellers senaste böcker att de förråda
en viss trötthet i uppfinningsförmågan. Inte
att undra på för resten hos den som i
trettiotre böcker givit variationer på i stort sett
samma miljö och händelsevärld. Frank Heller
dväljes helst i de romanska länderna och
allra helst i Paris och Monte Carlo (frånsett
ett och annat förälskat besök på något svenskt
stadshotell), Rybrant däremot företrädesvis
i Berlin, där sensationerna knalla litet
hårdare och tätare. "Sensationer i valstakt" är
den första bok recensenten läst av författaren
i fråga, och bekantskapen var odelat angenäm
att göra. Rybrant är otvivelaktigt en
ljuspunkt i den svenska äventyrslitteraturen. Han
fabulerar friskt och besitter en avväpnande
kvickhet och ironi. Dessutom är han
kultiverad. Hans teknik är ännu något grov och
amatörmässig; i synnerhet har han en
olycklig benägenhet att alltför medvetet med ett
"då hände något" låta minan springa.
Harald Wides Den släckta världsbranden
kan man däremot knappast rekommendera.
Den liknar närmast ett kompendium av
välkända romansituationer. På nybörjarens
typiska sätt är författaren så nervös för att
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
