Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Sven Stolpe: En fransk humanist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en fransk humanist
kommentarer samtidigt-. Det är samma
situation som Vigny har karakteriserat i sin
dagbok, då han säger: "Jag kan icke läsa andra
böcker än dem, som kunna få mitt intellekt
att arbeta. Faime labourer." Den stora risken
för du Bos blir den, att alla böcker sätta
hans alltid startklara intellekt i frenetisk
rörelse — goda likaväl som dåliga. Varje
bokvän och professionell läsare skall med ett
leende igenkänna en situation, som du Bos
uttrycker på följande sätt:
"Under de första hundra sidorna är det
som en ständigt stigande flod, och mitt
dilemma växer genast fram: antingen gör jag
anteckningar, och detta betyder då ett
oändligt arbete, som i samma grad fördröjer
läsningen — eller också gör jag inga
anteckningar, och i så fall ligga de anteckningar
jag icke gjort och tynga på min läsning,
haka sig fast vid boken i form av
samvetskval och tvinga mig att överge den för en
annan, utan att jag kan göra mig en klar
föreställning om vad egentligen sker inom
mig."
Varje bokrecensent känner igen dilemmat.
I sitt arbetsrum i våningen på den
underbara lie Saint-Louis, dit så många
vetenskapsmän, diktare och kritiker flytt, och där den
fullkomliga tystnaden endast stores av de
sublima, i dikt mångbesjungna signalerna
från Seines båtar, arbetar Charles du Bos på
detta sätt vidare, år efter år. Hans trägna
studier avbrytas endast av de föreläsningar
han ger i privata cirklar — exempelvis
hemma hos Guy de Pourtalès, André Maurois
eller hos Jacques-Émile Blanche — och av
de oändliga samtalen med vännerna; annars
läser, antecknar och forskar han oavbrutet
och gör en paus endast för att kasta i sig ett
stycke föraktlig materia eller för att diktera
dagens dagbokspensum för sin hustru. En
extra svårighet i detta pressande liv är du
Bos’ alltid lika misslyckade försök att själv
skapa ett litterärt verk. År efter år samlar
han material till en rad stora studier och
avhandlingar — dagboken rymmer namnen
på åtminstone femton!1 — men alla förbli
de oskrivna. Detta förorsakar honom ständiga
kval, och han rannsakar oavlåtligen sig själv
för att finna lösningen till denna skenbara
improduktivitet, som står i en så besynnerlig
motsats till det rastlösa intellektuella liv, som
hans dagbok avspeglar. Du Bos känner väl
— och har oändligt många gånger som
kritiker gått -— vägen från konstnären-skaparen
till verket, men alltid baklänges — han har
alltid från det givna konstverket måst söka
sig tillbaka till dess skapare. Ett stående
problem blir för honom därför konstverkets
födelse, och han antecknar upprepade gånger
melankoliskt sin "éternelle absence de
premier mouvement, de propulsion à écrire".
Han vet, att det skapande geniets hemlighet
är dess tvång att skapa, den egendomliga
psykiska situation, vilken han karakteriserar
som "ne pas pouvoir ne pas faire". Förgäves
söker han ersätta denna brist med den mest
utstuderade noggrannhet i distinktionen och
analysen, han hopar bestämning på
bestämning och tillgriper de sinnrikaste
sinnesanalogier — ingenting hjälper, han känner
endast allt tydligare, hur livet självt glider
ur hans finmaskiga nät, och hur han står
fullkomligt oförmögen att själv skapa. Problemet
är kritikens centrala. Lågsinnade kritiker
1 Edmond Jaloux berättar, att Charles du Bos
mellan november 1922 och juni 1926 i en privat
krets höll en serie föreläsningar behandlande tjuguen
olika författare, vilka alla det var hans avsikt att
behandla i större verk. Av dessa planerade
monografier ha hittills utkommit endast två — om Gide
och Byron — men i de olika delarna av
"Approximations" återfinner man skarpsinniga och fina
fragment om de flesta av dessa författare; med särskild
förkärlek har Charles du Bos behandlat Walter
Pater — han har annonserat en bok "Walter Pater
ou l’Ascète de la Beauté" —, Tolstoy, Hardy,
George, Hofmannsthal, Mallarmé, Jacques Rivière,
Proust och Baudelaire. Om Goethe, som han en
gång i en replik till Gide kallat "le pius beau de
mes étrangers", har han skrivit en studie, som
otvivelaktigt hör till det bästa jubileumsåret lockade
fram.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
