Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Kjell Strömberg: Utsikt från Pantheonkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kjell strömberg
rentav en stat i staten icke annorlunda än
Vatikanen i Rom. Ville, Cité et Université de
Paris — så hette staden officiellt under hela
medeltiden. Sedan snart sagt tusen år har den
franska tanken haft sina friska källsprång på
Sainte-Genevièvebergets sluttningar. Frejdade
humanister alltifrån Abélard och Sankt
Thomas till Bergson och Alain ha fylkat
ungdom från alla Frankrikes provinser och
världens avlägsnaste hörn kring sina katedrar
här uppe, och denna eviga ungdom sätter nu
som förr sin särskilda prägel på det
ålderdomliga kvarteret.
Efterkrigstidens byggnadsrush har
visserligen dragit fram även här, och det är inte
bara vräkiga hyreskaserner utan också
ultramoderna naturvetenskapliga institutioner som
vuxit upp på ruinerna av den gamla
kloster-och trädgårdsstaden mellan Luxembourg och
Jardin des Plantés. Hela raden av klassiska
studentkaféer längs Boulevard Saint-Michel
— Taverne du Panthéon (nu Capoulade),
Chope Latine, Harcourt, Soufflet och vad de
allt heta — ha naturligtvis utbytt sin trivsamt
nedsuttna och väl inrökta läder- och
stuck-elegans mot skinande nickel och lack eller
målat trä i kubistiska mönster och skrikiga
färger, som det ägnar och anstår varje
offentligt etablissemang med självaktning efter
1925 års smakrevolution. Men Sorbonne är
sig likt med sina skumma lärosalar och sin
solstekta marmorgård; i juridiska fakulteten
föreläsa professorerna alltjämt iförda sin
ämbetsdräkt av purpur och hermelin, och
Luxembourgträdgårdens kastanjeskuggade
terrasser erbjuda ständigt nya
studentgenerationer samma angenäma fristad för hetsiga
idédebatter och blygt kärlekskutter efter
studiemödorna vid
Sainte-Genevièvebiblio-tekets långbord.
Det har sagts att Quartier Latin
fullständigt förlorat sin karaktär efter kriget. Däri
kan det ligga en viss sanning. Att börja med
har studentantalet nära nog fördubblats sedan
1913 för att 1933 nå en maximisiffra på
betydligt över trettiotusen inskrivna av båda
könen. Någon högre grad av homogenitet eller
sammanhållning är under sådana
förhållanden otänkbar. Studentskorna representera
nära nog en tredjedel av den angivna siffran,
utlänningarna en knapp fjärdedel. Påfallande
starkt är inslaget av latinska amerikaner,
polacker, sydslaver och ostasiater, framför
allt från det franska Indokina, i denna
utlänningskontingent. Men dessa utländska
studenter — varav en stor procent skrivit in sig
endast för att tillgodonjuta därmed förbundna
passlättnader — leva i regel nationsvis för
sig själva utan livligare kontakt med sina
franska kamrater. Huruvida den nya
internationella studentstaden -— Cité
Universi-taire — vid södra stadsgränsen härutinnan
kan åstadkomma någon förändring är det
ännu för tidigt att yttra sig om. Jurister och
medicinare bilda — liksom de många
tekniska specialhögskolornas elever ■— ett slags
studentöverklass, som kommit till Quartier
Latin för att förbereda en bestämd karriär
och från i regel besuttna hem tagit med sig
en redan färdig världsåskådning. Juristerna
— nästan lika talrika som humanister och
naturvetare tillsammans -— utgöra den
konservativa ungdomens elit, och om de någon
gång demonstrera i samlad trupp liksom det
enkla Sorbonnefolket, är det icke för en
allmän Idé utan för ett personligt Intresse,
som synes hotat genom något radikalt
reformprojekt. De se med ovilja att de byråkratiska
cirklarna rubbas, då härigenom ett element
av ovisshet inträder i kommande
befordrings-utsikter. Det mäktiga advokatståndet i Paris
har alltid slagit vakt kring det bestående.
Men själva Sorbonne, där det unga
Frankrike utbildas för lärarkallet, är den fria
forskningens högkvarter, befolkat av en ungdom,
som icke helt glömt lärdomarna från Dreyfus-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
