Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Fredrik Böök: Cecil Rhodes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fredrik böök
skenbarligen icke mycket hos denne
hänsynslöse jobbare, som kunde manövrera med de
mest durkdrivna diamantjudar tills han ställt
dem matt. Han delade icke heller Gordons
likgiltighet för äran. Gordon ville, i sina
bästa stunder, se sitt namn begravt i glömska,
men Rhodes hade inga dylika anfäktelser, och
när man uppkallade den stora provinsen i
hjärtat av Afrika efter honom, gav han öppet
uttryck åt sin belåtenhet. Inför sin förtrogne
vän doktor Jameson uppskattade han sin
odödlighet till fyratusen år; så länge trodde
han sig skola bli hågkommen, och på sin
ensliga grav uppe i ödemarken satte han
också endast inskriften: ’"Here lie the remains
of Cecil John Rhodes" -— utan alla vidare
förklaringar.
Men man måste akta sig för att överskatta
världsligheten hos Rhodes. Går man bakom
ytan, så upptäcker man snart, att han icke
var en materialist, icke någon av de vanliga
världsträlarna. Det som djupast låg honom
om hjärtat var icke guldet, makten och äran
i och för sig själva, utan andliga ting, som
han trodde sig med dessa yttre medel kunna
befordra. Han satte in hela sin energi på att
skapa en jättestor förmögenhet, men denna
var för honom icke mål, utan medel; därom
vittna de olika testamenten, som han från
sin tidiga ungdom brukade upprätta, och som
alla visa honom behärskad av samma patos.
Han var en idéns man; därför kunde han
inför den renhjärtade Gordon bekänna sin
guldtörst utan att blygas. En hycklare var
han, trots allt, icke. Man kan med rätta kalla
honom en cyniker, en skrupelfri
människo-föraktare, som av erfarenheten lärt att alla
människor kunna köpas. När Parnell
beklagade sig över att de katolska prästerna
gjorde motstånd mot hans politik, frågade
Rhodes med storslagen naivitet, om det icke
var möjligt att muta påven. Men denne
cyniker var på samma gång en romantiker,
som hela sitt liv jagade en djärv och vacker
dröm. År 1896, då han befann sig i
motgångens och prövningens svåraste stund, då
Jamesons infall i Transvaal hade
komprometterat honom, störtat honom från maktens
tinnar och gjort honom till en måltavla för
klander och förtrytelse, skrev han ett brev till
sin oförsonlige fiende, sir William Harcourt,
som nyss i underhuset höljt honom med
vanära. Han befann sig i Matabeleland, där ett
uppror rasade, och han trodde, eller låtsade
sig tro, att hans liv svävade i fara. Detta gav
honom den gynnsamma utgångspunkten för
en högtidlig försäkran, att han aldrig haft
några "smutsiga motiv" för sina handlingar.
Med en ovanlig ödmjukhet bekände Rhodes
inför sin dygdesamme liberale motståndare,
att han gjort sig skyldig till klandervärda
ting, och han böjde sig inför kritiken; men
en enda nåd bad han om — "begå icke den
grymheten att tillskriva mitt uppförande
smutsiga motiv". Med smutsiga motiv menade
Rhodes uppenbarligen egennytta och
vinningslystnad. När han skulle ånge vad som
bevekt honom till att bryta mot sanning och
rättvisa, pekade han på det politiska syftet:
"Jag har försökt att ena Sydafrika, och intet
smutsigt motiv har påverkat mig." Tre gånger
återvänder denna fras i det korta brevet, och
även om man misstänker Rhodes för att ha
arrangerat situationen en smula i syfte att
ge förklaringen ökad vikt, så kan man icke
betvivla känslans ärlighet.
2.
Huruvida Cecil Rhodes’ odödlighet
verkligen skall räcka i fyratusen år vill den
försiktige helst lämna oavgjort — det är inte
lätt att ana hur framtiden skall se ut och
vad den skall döma minnesvärt. I sista hand
beror det väl på förverkligandet av Cecil
Rhodes’ djärva romantiska dröm —- enandet
av Sydafrika. Några år efter hans död såg
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
