Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Ludvig Nordström: Mörksens förste stiger ned. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde han se, hur karlar reste järngalgar
på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar
restes längs gatorna och stora rullar, fulla av
telefontråd, långsamt rullades genom stån.
I detta spindelnät av metall, som lades
över Öbacka, satt likasom en otäck, elak,
osynlig spindel! Och han åt och mumsade
upp alla kakor, karameller, knäckar,
chokladpraliner för Tomas och för alla andra
småpojkar i stan, som förut sprungit med bud
och biljetter åt sina mammor till stans alla
snälla och godhjärtade tanter.
Och detta var ändå bara en liten början
till allt det, som denna osaliga telefon skulle
medföra.
Patron Lack höll för fru Lacks räkning
en engelsk illustrerad tidning, som på den
tiden gick över hela världen och hette ”The
Graphic”, den hade grönt omslag, och en
tysk, som hette ”Ueber Land und Meer”,
den hade brunt omslag. I dem läste fru Lack
ständigt. Men de voro också Tomas’
favoritlektyr. Modern översatte för honom det han
icke förstod av texten till bilderna och
förklarade, vad de betydde.
Där såg han alla främmande länder, stora
krigsfartyg, Suezkanalen, som var
märkvärdigare än något annat på jorden, Englands
och Tysklands hov i granna dekorationer och
Frankrikes president, som egentligen inte var
märkvärdigare än patron Lack, eftersom båda
bara hade frack.
Men där pekade fru Lack också ut väldiga
telefonnät längs oändliga järnvägsbankar i
Amerika, och patron Lack sade:
— Ja, det är uppfinningarnas tidevarv vi
leva i, och den, som inte kan följa med, blir
efter och slutar på fattighuset.
Varefter han såg på Tomas med sina svarta
ögon och fortsatte:
— Så nu har jag skaffat dig informator
för i sommar, så att du kan komma in i
storskolan i höst. Och framför allt, matematik
ska du läsa. Så du en dag kan bli ingenjör
till exempel. Det är ett yrke med framtid.
Och nu få vi inte bara telefon här i stan
utan järnväg också. Så att snart är vi som
övriga världen. Så nu är det slut med
barndomen, munsjör! Nu ska du bli nånting i
världen! Och göra dina föräldrar heder. Var
god tänk på det i sommar!
Vid de orden tyckte Tomas det var, som
om spindeln i telefonsträngarna skulle ha
svalt den sista kakan med en ansträngning,
så att ögonen höllo på att tränga ur dess
huvud, och nu sträckte sina otäcka, långa,
mångledade, ludna armar efter honom, och
han hörde i samma stund, hur det dånade
som av en kyrkklocka, av en
begravningsklocka inne i honom, ett väldigt klämtslag,
och det lät tungt, bom:
— Hallå!
Det var den första telefonsignalen i Tomas’
liv.
Men inte den sista. Ens i detta samband.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
