Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Elin Wägners nya bok - Georg Svensson: Nya resor utan mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
värdera, väga det ena mot det andra, vi ha
ingen klarhet att berömma oss av, inga fasta
bud att följa, vi gå en och en, fyllda av
skepsis, farhågor och önskningar. Vi tvivla
på den nya och enda vägen, men äro vi
berg-säkra på de gamla? Vi pyssla inte med
fotogen och tändstickor nere vid skeppen, men
skulle vi försvara dem med samma glädje
som de andra bränt sina? Under tiden
mörknar det ute i Europa, krutdurkarna fyllas,
och gnistor börja fara omkring: atmosfären
har den rätta laddningen av elektricitet och
panik. Experter och ingenjörer sitta i sina
laboratorier, och en dag hittar en kemist i
Essen eller en kemist i London något litet
nätt förstörelsemedel som forna vanlottade
generationer varit sorgligt omedvetna om. —
Detta är väl vad millioner människor tänka
någon gång om dagen, framför löpsedlar, i
lunchrestauranger, på väg hem.
Oron och osäkerheten äro avspeglade i
Elin Wägners bok. Inte så att hon skulle
betvivla vad hon alltid trott på, men så att
hon tvivlar på dessa idéers möjlighet att göra
sig hörda inom överskådlig tid. Hon kämpar
för dem, med sig själv och med andra; och
det har kommit något på en gång ovissare
och hetare i hennes ord. Karin Hall, den
svenska dam som för pennan i boken, är nere
i Spanien, och där läser hon spanska
mystiker: Juan de la Crux’ extatiska dikter om
själens förening med Gud få visserligen för
hennes del sin jordiska omtolkning, men den
religiösa bakgrunden, längtan efter absolut
visshet, absoluta direktiv, något oförstörbart,
evigt, av tidens växlingar oberoende är
ständigt att förnimma.
Rent litterärt hör "Mannen vid min sida"
inte till det bästa Elin Wägner skrivit; det
är någonting för brutet, för sicksackartat, för
hastigt i den, för mycket av episoder och för
litet av lång, hel linje. Men samtidigt måste
det medges att så som boken är lagd är denna
nyckfulla och fragmentariska komposition
samtidigt en förtjänst: de olika miljöerna och
människorna kontrasteras verkningsfullt mot
varandra, och det hela kan nog sägas vara
ett slags hastigt snitt genom nutiden. Bäst är
amerikanen, mr Macmaster, millionär från
New England. Han är 1800-talet i dess finaste
form: han är ridderlig, självuppoffrande,
lugn, utan tvivel, han har gott humör och
frisk ansiktsfärg och vackert vitt hår, han
har alla ideal i behåll och försöker leva
efter dem, han är alldeles utan senare
släktens lust för självanalys och självplågeri. Han
är utmärkt gjord. Kanske man till sist kan
anteckna att det finns en del bra saker om
Spanien — bäst är en tågresa till Granada
tillsammans med en detektiv och en
handelsresande : det är ett samtal om spansk
kristendom och det spanska livet som en
förberedelse till döden, som säger mer om Spanien
än långa kapitel. Detta är också en
formulering som man minns: "Att San Juan,
helgonet, visste mer om kärleken än Don Juan,
förföraren, var också en mystifikation bland
andra i Spanien." Gösta Attorps
Nya resor utan mål
Harry Martinson: Kap Farväl!
Bonniers. 4: 75.
I "Kap Farväl!" fortsätter Harry
Martinson att berätta om sina sjömansår, sina
"aderton skepp" och sitt kringluffande i fem
kontinenter. Skall man tolka boktiteln så att
han nu sagt farväl till denna outsinliga
inspirationskälla ?
Den nya boken är stöpt i samma magiska
legering som "Resor utan mål", men den är
ännu lödigare, ännu mera sällsamt skimrande
och dyrbar. Har man redan om den första
reseboken uttömt sina resurser i fråga om
lovord och tacksägelser, är det alltså en svår
uppgift att i en recension göra "Kap
Farväl!" full rättvisa. Jag har läst den i det
tillstånd av leende, andlös förväntan, som
måste vara den högsta poetiska upplevelsen.
Jag vet knappast någon annan författare,
svensk eller utländsk, som förmått fascinera
mig så motståndslöst som Harry Martinson.
Vari ligger denna tjuskraft? Till stor del
naturligtvis i Martinsons egen personlighet,
med dess blandning av sjömansglad
pojkaktighet, hjärteren innerlighet, måttlös
nyfikenhet och tvärargt världsförbättrarnit. En
enhällig kritiks rökelseoffer ha gudskelov
inte förmått förstöra Martinsons barnsliga
omedelbarhet och omedvetenhet, han besitter
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
