Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1933
- Recensioner
- Johannes Edfelt: Livet på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| VILHELM MOBERG |
Då blev hon en mans kvinna. Och då lät
hon sig icke längre ägas av ett hemman och
andra döda ting, som var omkring henne. Då
blev hon fullt levande."
Det är frihetsevangeliet, ännu en gång
förkunnat. Denna passionshistoria, där stark och
blodfull kärlek segrar över vanemässighet
och bleksiktighet -— konflikten är oss
välkänd från modern litteratur, framför allt
från Lawrence, som ivrigare än någon spelat
sådana melodier — är berättad med
egenartad, suggestiv kraft. Denna roman är
genuin: den bär äkthetens prägel i varje
detalj. Ingenting i den är artificiellt;
ingenting klingar falskt.
*
Händelserna i Jan Fridegårds debutroman
utspelas i uppländsk statarmiljö. Med
fullkomlig sakkunskap, med en torr och kärv men
verkningsfull humor skildras det tunga och
tröstlösa livet bland dessa fattiga daglönare
och jordproletärer, för vilka snus och
brännvin utgöra de enda ljuspunkterna. Så lugnt,
så självklart och överlägset skriver endast
den, som i grunden behärskar sitt ämne. Det
var längesedan en så mogen debutbok föll
i anmälarens hand. Den äger dramatisk
stegring, den är mönstergillt komponerad;
händelserna utveckla sig med obönhörlig
konsekvens, och när man har slutat boken, kan
man bara säga: så måste det ha varit; och
ur litteraturkritisk synpunkt kan man bara
tillägga: så ska det vara.
De tilldragelser, som Fridegård skildrar,
äro bistra nog. Inte mindre än två dråp
förekomma där. Man låte ej avskräcka sig av
detta: ingenting i denna bok, som i så
eminent grad bär livets egen färg, har tillkommit
i grovt sensationssyfte.
Statarsonen Johan blir kär i oxgubbens
dotter Ester. Strejk utbryter bland
lantarbetarna på gården, och strejkbrytare
importeras från Stockholm. De skildras inte just
som Guds bästa barn: var författarens sociala
sympatier ligga, är inte svårt att gissa sig
till, trots att han inte ett ögonblick gör avkall
på den objektivitet, som är hans konstnärliga
princip, och som bidrar till att hans bok gör
ett så starkt intryck av vederhäftighet. En
kväll i juli slår en av strejkbrytarna följe
med Ester. I skogen söker han öva nesligt
våld mot henne, men Johan, som följt efter
paret och anat oråd, slår, bragt till ursinne,
ihjäl mannen och gömmer liket i en skogsgöl.
Brottet upptäckes efter någon tid, men Johan
går fri. Så dör Ester. (Berättelsen om den
lungsiktigas död hör för övrigt till bokens
glanspartier.) Hennes far, oxgubben, förfaller
och hamnar slutligen på fattighuset. Han har
fått, vad han kallar "ett konstigt helvete i
bröstet". På fattighuset får han dela rum
med en senilt dement, dreglande och
patologiskt girig gammal skräddare. Då oxgubben
en dag får besök av Johan, yppar denne sitt
brott och de omständigheter, som varit
förknippade därmed. Berättelsen uppsnappas av
skräddaren, som kräver en summa pengar för
att inte anmäla Johan. För att bli kvitt det
hela lockar han en dag skräddaren ut i
skogen, och förtvivlad och hetsad dräper
han detta dreglande skadedjur. Skallgång
arrangeras efter dråparen, som inringas och
infångas:
"När alla männen var samlade omkring
honom, drog han en suck av lättnad, då han
såg, att fadern inte var med. Nej, det var ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0791.html
