Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Eva Berg: Mull och rännsten - Sven Rinman: Ett stycke moralkasuistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
tycker sig ha misslyckats — "hur har jag
agiterat?" frågar hon sig, och man förstår
att hon uppriktigt sörjer över sin goda lilla
dotters desertering.
Sådan är Sally. Rakryggad och trotsig,
temperamentsfull och klarögd försvarar hon
ensam sin lya och jagar åt alla sina ungar;
man får aldrig riktigt klart för sig hur många
de egentligen äro. Hennes vän och fränka men
samtidigt raka motsats är Ellen, den lugna,
stolta unga hustrun i Apeldal, som kämpar en
förtvivlad kamp för att hålla smuts och
låghet borta från sitt hem och sitt liv. Av de två
är Sally den mest intellektuella, hennes
begåvning sitter i hjärnan, Ellens i hjärtat.
Sally läser om nätterna i sin skrubb, skriver
upp vad hon lärt sig och ordnar
agitationsmöten i sin lilla stuga, Ellen pyntar och
sätter upp gardiner, täcker tak, tvättar sig
och syr åt sina små, när hon slutat sitt
dagsverke. De äro mycket olika, Sally och hennes
vän, men båda storslagna; deras
gemensamma härstamning i tredje led från
inledningsnovellens heroiska mor Sofi är tydligt
skönjbar.
I denna romans vimmel av högresta
kvinnor, blivande, ofruktsamma, havande, födande
och trälande kvinnor försvinna nästan de
manliga gestalterna. När de framträda tydligt
te de sig ofta råbarkade, men ingen av dem
är i grunden ond. Likaså är det sant att de
ofta ta sig en fylla och då icke uppträda som
det höves salongsberusade gentlemän, men
ingen av dem är egentligen osympatisk (man
kan undanta ett par individer av sjuklig typ).
Moa Martinson betraktar männen med ett
nästan moderligt överseende; hon ler åt deras
skröplighet och dumma påhitt på ett sätt som
för tanken till en av världslitteraturens
underbaraste kvinnogestalter, "Mormor" i Gorkij s
"Min barndom". Några män ha fått
författarinnans beundran; man kan knappast
tänka sig ett ståtligare mansporträtt än det
hon givit i "Gamlingen". Likaså är
rallar-laget en samling hedersmän, bonden på Vide
ttots allt en rejäl karl, och Bernhard i ali
sin svaghet dock en man som en
enmans-kvinna som Ellen kan älska hela sitt liv.
Starkaste intrycket i boken gör den långa
inledningsberättelsen "Mor badar", i sitt slag
mästerlig och fullt jämförlig med det ypper-
sta inom svensk novellistik. Fortsättningen
är inte lika helgjuten i formen, scenerna växla
ofta blixtsnabbt, läsarens uppmärksamhet slits
från den ena personen till den andra, från
gränder till förstadskvarter, från
rallar-baracker till byar och backstugor. Ibland är
det nästan alltför påfrestande för en normal
hjärna att följa denna ryckigt skenande
fantasi; medan man ännu i spänning synar
en tråd, klipps den brutalt av, och man nästan
knuffas in i en ny stämning för att strax
därpå få en chock som kan komma en att le
eller skakas.
Man kan naturligtvis göra invändningar
mot denna kompositionsmetod, och säkerligen
kommer dessutom mången ordningsmänniska
att irriteras av de brott mot vanliga
psykologiska utvecklingslagar och svenskt språkbruk
som författarinnan tillåtit sig. Men Moa
Martinson har av allt att döma inte avsett
att med sin bok skänka kräsna
litteratur-gurméer angenäma sensationer, utan skrivit så
som hennes erfarenheter och naturliga
förutsättningar tvingat henne. Trots de rent lyriska
naturskildringarna och de djärva liknelser
och snabba svep över tid och rum som
utmärka hennes stil, är den förvånande litet
influerad av Harry Martinson. Hennes
berättarkonst är djupt originell i sitt självklara,
enkla blottande av de mest upprörande
missförhållanden; den är oskuldsfull och
osentimental som naturen själv. Och man får gå
åtskilliga år tillbaka i tiden, innan man
lyckas uppleta en starkare kvinnlig debut i
vårt land. Eva, Berg
Ett stycke
moral-kasuistik
Karin Boye: Merit vaknar. Bonniers.
3: 75.
När jag försökte formulera några av mina
intryck av Eyvind Johnsons "Regn i
gryningen", ljöd i mina öron, som så ofta eljest,
Karin Boyes berömda men aldrig till fyllest
prisade lilla dikt "I rörelse". Livet är
rörelse, uppbrott, de oändliga vidderna och
äventyren framför oss, det färdiga är dött,
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
