Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Problemet Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
det vill säga lite överhängande ögonlock som
alla kulturfolk, frågade jag, som med tiden
fått lite svagare syn:
— Va är det för trän, fröken?
— Det?
— Ja, det.
— Det! Jä! Det är lövträd!
— Så det är inte barrträd?
— Det?
— Ja, det!
— Det! Jä! Nä! Det är inte barrträd. Det
är det, inte.
— Så det är lövträd?
— Lövträd! Jä! Det är det. Det är
lövträd, jä!
— Är det kanske bok?
Kl. 8.30 f. m., 22 okt. Måndag.
— Bok?
— Ja, bok.
— Bok? Jä! Nu är hanen i bokens land.
Så det kan gott vara, att det är bok. Men nu
på hösten är det inte gott att säj, om det är
bok. Så det kan gott vara bok. Men det kan
gott vara något annat. Men lövträd, det är
det. Det kan man nog saj.
Och så fick jag veta, att det var lövträd,
och på det viset gjorde jag min entré i Skåne.
I Hässleholm var det tågskifte, och vem
kom där, liksom jag, ur Stockholmståget men
ur en annan vagn och gick ombord, liksom
jag, på Hälsingborgståget, men i samma vagn
om inte Hans Excellens Statsministren. Som
salig biskop Billing sade i kammarn på sin
tid. På sitt gammaldags skånska idiom.
Jag har nöjet känna excellensen sen
gammalt, men ödet låter oss i allmänhet råkas
på tågresor. Sist var det en regnig
höstmorgon på Långsele station, där vi åto en
matinal frukost tillsammans och därunder
fördjupade oss i problemet avmagring. Det
ha vi löst ganska bra sen den gången, båda
två. I synnerhet han. Nu talade vi om Sverges
härlighet i denna de apokalyptiska
prövningarnas tid. Om minnen från London under
kriget, från engelska fronten i norra
Frankrike, om eländet i världen efter kriget och
känslan, då man kom ombord på
Sassnitz-färjan och såg svenska kusten dyka upp. Det
vill säga Skåne.
— Jag kommer inte så noga ihåg, sade
excellensen, när det var, men det var
härförleden, då jag kom hem. Jag råkade vara
ensam, och då jag från däcket såg lyktorna
vid Trälleborg tändas ja, då var det så
vackert, att jag inte kunde hjälpa det: ögonen
tårades på mig.
Och när han sade detta, tårades de omigen;
och genom detta vänliga skånska skimmer
såg han ut över Skånes böljande gräshav och
avlägsna disiga lövskogsöar, det hela
påminnande i sitt mjuka dis om södra England.
— Ge mig nu ett ord, sade jag, då vi
rullade in på Hälsingborgs station, ett litet
ord, vad som helst, av en skåning om Skåne.
Då blev hans blick full av den vane
politikerns raljanta glitter, han skakade min hand
med ett leende, så logo vi båda. Som augurer.
Utan det skånska ordet.
Och så uppslöks excellensen av sitt land.
§ 2.
Politikerns misstag.
Varför han log, det förstår man. Men
varför log jag? Helt enkelt åt
excellensen-politikern, som trodde, att det bara finns talade
ord och att han icke gett mig det skånska
ordet.
Han hade gett det, långt innan jag bad
om det. Det var tåren i blicken, då han
talade om Trälleborg och då han såg ut över
Skåne genom kupéfönstret. Den ”jordbundne”,
”materialistiske”, ”framfusige” skåningen är
Sverges mest utpräglade lyriker. Skånes
litteratur, på vers och prosa, är praktiskt taget
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
