Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Problemet Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
f 3.
Exempel.
December månad 1921, början av januari
1922 låg jag på fyrskeppet ”Almagrundet”
utanför Sandhamn, för att på begäran av
fyrskeppsfolket i Sverge studera livet under den
svåraste årstiden på ett fyrskepp, skriva och
berätta om det, så att det blev bekant för
allmänheten, och därmed söka skapa en opinion
för att de skulle få bättre villkor. Jag gjorde,
vad jag kunde, och enligt vad man från
initierat håll sagt mig, skulle skildringarna
därutifrån ha bidragit till riksdagens beslut
att ge fyrskeppsfolket hjälp.
Gott! Tackade det svenska fyrskeppsfolket
för denna min hjälp? Nej. Men från den
danska fyrskeppsföreningen kom en textad
adress.
Och — så Skåne. Fyrmästarn på
”Svin-bådans” fyrskepp norr om Hälsingborg,
Lindblom, tillskrev mig och vad skrev han
och vad gjorde han?
Jo, han skrev: ”Jag har hittills haft i mitt
lilla bibliotek som den dyrbaraste boken ett
originalexemplar av Jakob Wallenbergs ’Min
son på galejan’. Den skall jag be att få
översända som tack för vad ni gjort för oss
fyrskeppsfolk med ’Fyrskeppet’.”
Övriga Sverge?
Jo, tio år senare kom en dag ett telegram
från Örnsköldsvik, meddelande, att några
fyrskeppsgubbar sutto på Stadshotellet och
ville sända en hälsning, med tillägget: ”Better
late than never!”
Men skåningen? Reagerade ögonblickligen
som kamrat, som människa. Liksom dansken.
Måhända tål detta exempel att tänka på!
§ 4.
Glimtar.
Lena, min styvdotter — enligt lagen.
Enligt hjärtat, min dotter. Och Gösta, likaledes
enligt hjärtat, min måg. Vi bila ut till Vikens
fiskläge, tjugu minuters bil norr ut från
Hälsingborg, och bortåt Höganäs. Det är en
ünderbar strand, kal, fri, stor! Danska kusten
med skymt i höstdiset av Hälsingör och
Kronborg. En ström i diset av lastångare,
motorfartyg med och utan seglarrigg,
strömmande värld, en lucka ut mot den stora, den
riktiga.
Längs strandkanten tång. Silhuetter av
pirar, av fabriksskorstenar, av master. Det är,
som om lite spillror av Europa skulle kastats
upp på denna kust, vilken nu håller på att
fördärvas av inplanterad tallskog, hlerregud!
Ha vi inte nog av barrskog här i landet? Nu
skall det vackra, släta Skåne, som ser ut som
en anglosaxisk gentleman i ansiktet, också
tvingas lägga sig till med barrskog och
förvandlas till en vildskäggig skogsgubbe. Jag
tycker, det är trist. Odla kaffe i Amerika och
sen elda lokomotiven med kaffebönor. Göra
restriktionsavtal inom europeiska
trävaruindustrien och begära statshjälp i Sverge för
att hålla sågverken i gång — och sen
plantera barrskog i Skåne. Eller ska den skydda
skånska jordbruket, som får slakta ner sina
nöt och exportera sina avelsgaltar, därför att
det ej får avsättning för vad det redan
producerar?
Mitt i denna strand, överallt, små
vit-rappade låga stugor med torvtak.
Lena pekar och säger:
— Titta på den där stugan! Så fort jag
ser den och alla de andra likadana, så tänker
jag på Gustav Frenssen.
Prick! Strandkaraktären, bebyggelsen,
kustens själ kan inte ges klarare. Det är ”Jörn
Uhl”, ”Hilligentlei”.
Som betyder? Att denna kust är
impregnerad med mänsklig själ, att den, som jag
säger, är humaniserad, att den mognat in i
människosjälens klassiska uttryck: dikten.
Vi fara söder ut. Till Råå, till Ålabodarnas
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
