Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irma Nordvang: Episod. Fem kärleksdikter - Och kanske förtvivlan - Farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRMANORDVANG
Med skammens märke inbränt som en flamma
förunnas jag att plågans kalk anamma.
Jag beder ej: Tag kalken från mig, Herre.
Men offrets mening är fördold dessvärre.
FARVÄL
Grå, vindlös gryning. Själ, som slits från själ,
och ofrånkomligt, nära: ditt farväl.
”Säg ingenting. — Jag vet, vad som är kvar. —
Naiva frågor, tveksamt trötta svar.
Jag är så löjligt barnslig, inte sant?
Säg . . . är jag . . . frågar andra likadant. . .
— Nej, jag vill inte veta — ingenting.
Jo, vad din tanke kretsar så omkring.
Den är hos någon, å, jag ser det nog,
hos någon annan, som du nyss bedrog.
Nej, nej, förlåt mig. Jag är bara dum
och svartsjuk nu. Mitt tvivel vill ha rum.
Vill pina, pina, när jag lider så.
— Men kan du inte narras för mig då.
Jo, narras riktigt, just det menar jag,
att du är min med varje andedrag.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
