Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: 1914 in memoriam - I. Prologen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1914 IN MEMORIAM
tills rymden tvang,
själv som i koppar gjuten,
sitt dån mot fjärran världars sidoskepp,
och jorden flög i bruset som en kläpp.
Allt vad ett år nyss prisat och begabbat
sjöng ekolikt och dömt att snart förgå,
förskönat som, då helgmålsklockor slå,
allt söckenfärgat grått och olycksdrabbat
blir till en sabbat,
en andaktsstund att stilla vänta på.
Den nöd varmed det gångna året köptes,
var glömd i samma stund det nya döptes.
Och mänskan stod i ökensand, på stäpp,
på golv av marmor, trä och trampad lera
med bröstet saligt välvt till yttermera
ett valv, där hjärtat, fört av starka grepp,
liksom en kläpp
fick valvet att vibrera.
Hon fick, förväntansfull från hår till stortån,
ett bud som löd: år nittonhundrafjorton.
Och mänskan stod på stortorg jorden runt.
Mässingsorkestern blåste från tribunen,
och efter den lokala dombasunen
kom ortens pamp. Blev själva talet tunt,
nog spåddes runt
för året och kommunen.
Man hurrade till tack för denna gåva
och gick vid fridfull klockklang hem att sova.
Vad ringde klockorna? — Som i en syn
ser jag en väldig kopparkupa hänga,
ett öra i vart väderstreck, och kränga
i storm och åska av och an i skyn.
Den klockans gnyn
till världens grundval tränga,
en dov signalboj i oändlig tjocka,
en vild alarm, en dödens väckarklocka.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
