Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Ny anglosachsisk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY A N G L O S A C H SIS K DRAMATIK
dessa bägge pjäser har Noel Coward haft
med sin allra senaste, ”Conversation Piece”,
en vådevill i kostym, spelad av honom själv
och Yvonne Printemps. Noel Coward — den
engelska teaterns Aladdin, lycklig regissör,
skådespelare, sångare, musiker och författare
— hans pjäser äro typiska för kategori
nummer 4.
Noel Cowards ekonomiska framgångar
locka skickliga författare inom andra
branscher till konkurrens om teaterpubliken.
Speciellt romanförfattaren J. B. Priestley.
Denne har på sistone gått så langt att han
blivit meddirektör för en äv Londons bästa
teatrar, The Duchess, för att riktigt komma
in i scenens speciella teknik.
Hans första teaterpjäs, ”Dangerous Corner”
(för två år sen), var ett typiskt exempel på
nutida engelskt ämnesval: en krets
societets-folk i en disciplinerad skenvärld avslöjar sig
under kvällens lopp, utan irritationer för
övrigt, som en samling libertiner i allehanda
olovliga förbindelser.
Priestleys senaste, ”Laburnum Grove”, en
succé från i våras, har liknande ämnesgrepp,
men ansluter sig i ännu högre grad till
den nu omtyckta kategorien skojarpjäser —
pjäser, fyllda av skadeglädje inför åsynen av
skojarnas, strebrarnas och skurkarnas triumf
i det hederliga borgerliga samhället.
En idyll av borgerlig välmåga i en fridfull
trädgårdsförstad till London, där en stilla
söndagskväll familjefadern i ett skämtsamt
ögonblick, för att skrämma bort dotterns
olämplige beundrare, omtalar, var han får
sina pengar ifrån: han är storförfalskare
och bankplundrare. Hur reagerar så den
idylliska kretsen inför detta meddelande? Jo, de
komiska hycklarna skria och larma, medan
de sympatiska medlemmarna snarast visa en
skräckblandad vördnad för familjeboven. Men
när författaren gott och väl utnyttjat denna
reaktion, börjar han trassla Först vill han
NOEL COWARD
att publiken skall tro, att den med orätt
misstrott den snälle familjeförsörjaren, men sen
erinrar han sig tydligen Ivar Kreuger — och
beslutar till sist, att den hygglige man, som
seglar mot lycka och medgång, verkligen är
en storsvindlare.
Stycket är inte helt välbalanserat —
författaren har inte gått i skola hos professor
Barker! Figurerna uppträda så som
författaren vill att de skola uppträda för att förbrylla
publiken. Men pjäsen har likafullt gjort
succé — som en munter exponent på den
engelska moralkritiken och skadeglädjen.
En ”omoralisk moralitet” av helt annan
konstnärlig valör är ”The Green Bay Tree”
av Mordaunt Shairp — en ny författare, som
intensivt spänner intresset omkring sig.
Onekligen en verkligt bra pjäs — en
dialog som är så på en gång naturligt vacker
och raffinerad som en vit nejlika — en
byggnad som är så på en gång enkel och skön som
en kvinnokropp i en kombinationannons —
bra roller, alla lika bra, mjuka närbilder.
4. - B. L. M. 8.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
