Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - André Maurois, Edvard VII och hans tid, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM VI FINGE VÄLJA
fattaren uppträder med vetenskapliga
pretentioner. Som alltid hos Maurois är
skildringen spirituell och fängslande och späckad
med roande och fyndiga anekdoter. Kung
Edvard VII har efter sin död blivit föremål
för en hel rad biografier och essayer. Det
kan genast sägas, att föremålet knappast är
värdigt detta utomordentligt stora intresse.
I Tyskland skapades under kriget myten om
Edvard som den demoniske tillskyndaren av
Tysklands ”inringning” och i England har
man porträtterat honom inte endast som den
vittsynte statsmannen utan också som den
store levnadskonstnären. Någon som helst
grund för en dylik uppfattning finnes inte.
Edvard var en framstående konnässör av god
mat, sköna kvinnor och stora cigarrer samt
besatt en, låt vara ganska måttlig, lidelse för
diplomati och storpolitiska konversationer.
Han var dessutom mycket medveten om sina
förpliktelser som ett världsväldes härskare,
och dessa förpliktelser uppfyllde han lojalt.
Något mer torde man inte kunna säga om den
gestalt, som verkat så lockande för många
skönlitterära författare med historiska intressen.
André Maurois har emellertid haft den
ur-skillningen och den goda smaken, att i sitt
bidrag till Edvard VII:s biografi inte enbart
uppehålla sig vid det höga föremålets
skäligen enkla och okomplicerade personliga
egenskaper. Han har i stället valt den betydligt
tacksammare uppgiften att teckna tiden och
miljön. Härigenom har han åstadkommit ett
fängslande historiskt kåseri, som bör
tillfredsställa alla läsare av den så kallade
”psykologiserande” historieskrivningens alster. Men
Maurois har tyvärr också fallit för frestelsen
att ge sin bok ett drag av vetenskap, som
förvisso inte hör hemma i denna
historieskrivning. Han refererar och citerar brev,
memoarer, bearbetningar och officiella
aktpublikationer orn vartannat och utan den minsta
skymt till kritik. Läsaren får härigenom en
obehaglig osäkerhetskänsla, som inte minskas
av den påfallande vårdslösheten med faktiska
uppgifter. Som exempel kan nämnas
skildringen av boerkriget, där Maurois till
läsarens förvåning meddelar, att ”under hela år
1900 ingingo dåliga nyheter från
krigsskådeplatsen”. I själva verket förhöll det sig ju
i stället så, att boergeneralen Cronje
kapitulerade vid Modders River redan den 27 februari
1900 och att redan på hösten samma år både
Oranjefristaten och Transvaal voro
annekterade av engelsmännen. Dylika faktiska
felaktigheter förekomma ymnigt i Maurois’ bok
och verka förvirrande på hela framställningen.
Styrkan i Maurois’ arbete ligger helt i de
roliga och övertygande interiörerna från
engelskt societetsliv under åren kring
sekelskiftet. Karakteristikerna av de agerande
personerna äro däremot schablonmässiga,
alldeles särskilt gäller detta teckningen av
Vilhelm II, som inte erbjuder några som helst
självständiga synpunkter. Onödiga äro också
de utförliga redogörelserna av politiska
institutioner, då de alltid äro mycket ytliga och
någon gång felaktiga. Den svenska
översättningen är ledig och på det hela taget också
korrekt. Det förtjänar dock att påpekas, att
det berömda Kreugertelegrammet förlorat alla
betydelsefulla nyanser. Bo Enander
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
