Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Harry Martinson: Vattenbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENBREV
tornen, och deras fallande tinnar klinga som
jätteinstrument dömda till undergång i
stormarna. På en stormig jättegapa i havet ligger
ett valkokeri med flaxande propellrar och
med drivankare ute. Det kokar valtran.
Fångstbåtarna komma dragande med valar som äro
uppsvällda som jättekrus för luftpumparna.
I varje valkropp är instucken en liten
kontrollflagga eller vimpel. För fulla vimplar
segla de döda jättarna att kokas. Nu öppnar
trankokeriet sina stora gnisslande valportar
och valen halas in i transalen. På en järnpall
någonstans där inne i jättefartyget sitter Olof
Nilsson från Halland och cirklar till
tunnbottnar. Han sitter som i skafferiet till ett
helveteskök djupt inne i ett fartyg som ger en
tung bild också av det diaboliska i
civilisationen. Bakom en järndörr plirar en
harpun-smed, en mäster för de tunga harpunerna åt
kaskeloten.
Djupt in i Ni felhem vi hämta bröd
men härda själen hård till järn och bly.
I slutet av maj kommer vintern brytande.
Då är det tid för valkokeriet att packa sig av
och lägga sig i kvarter vid öarna. De sista
båtarna för året skickas norr ut mot ekvatorn,
lastade med valolja — tran på väg mot sin
vällukt. Som en åska tröskar polarstormen
sin snett pilande långhalm av kvävande
orkan-snö in i vikarna kring Sydshetland. Då ha de
flesta valfångarna följt fraktbåtarna till Punta
Arenas eller Rio, eller farit hem till
Skandinavien, men många äro kvar för vinterarbete
och materialtillsyn. Olof Nilsson var alltid
bland dem; han var alltid den man räknade
med som vintergäst. Men plötsligt en sydhöst
blev han ändrad och yrvaken till sina sinnen
och lämnade Södra ishavet. Kunde det gå väl ?
Nej. Stewart Rasmussen, som jag samman-
bodde med i Rio, sade, då vi talade om
Nilsson:
— Vi visste alla, att det skulle bli hans död.
Tvåtusentrehundra pund hade Nilsson att
lyfta i Rio. Han lyfte dem, hurrade och gjorde
ett hopp nästan i taket. Banktjänstemannen
betraktade den uppsluppne tunnbindaren
såsom man betraktar en blind och
egensin-nad människas oundvikliga öde. Nilsson tog
pengarna och gick med en nick ut i solen på
Avenida Rio Branco, varefter han försvann
i den flod av världens outhärdligaste snobbar
som ständigt framväller tjock på denna gata.
Och på Rua Vasco da Gama vid gränsen
till stadsdelen Lapa söp han ihjäl sig. På
Santa Casa de Misericordia dog han av
alkoholförgiftning, in i det sista lika egensinnig
och jagfördrömd som han hade levat.
Det är nu tolv år sedan. Nu har man mest
fabriksgjorda standardfat för valoljan och
tiden är redan en annan. Många av de äldre
valkokerierna ha utrangerats och ersatts
av-nya. Det största heter Sam Clark Ross, ett
flytande translott av väldiga dimensioner, den
värsta industriella rövarborg som ännu rukit
i Södra ishavet.
Ett av fartygen där nere är inte helt
obekant för Sveriges folk. Det är ett fartyg som
även de mest torrskodda bland svenskar en
gång sett stråla ner från sin reklamplansch
i Sveriges väntsalar: Amerikaångaren
Stockholm. Nu är den såld och ombyggd. Nu kokar
den tran nere vid Antarktika.
Så går det ena in i det andra här i världen,
och varje människa kan bara omfatta en
bråkdel av det hela. Detta gör att man ibland
känner sig storknad, förintad av havet,
splittrad av syner, sprängd av mångfalden som
man med sin begränsade förmåga tittade för
noga på. Då vill man kanske avbryta den
förvirrande lektionen. Om man bara kunde.
2. — B. L. M. 1936.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
