Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 41 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Kjell Strömberg: Goncourtpristagaren 1935

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arenans två- och fyrbenta hjältar nästan
kolorerad affisch eller heroisk opera, till vilken
blott musiken fattas. Unge Montherlant, som
själv lärt torerons yrke och även deltagit i en
och annan verklig spansk corrida, om man
får tro honom själv, har heller inte fått med
mycket av livet bakom de romantiska
kulisserna i sina "Bestiaires". Joseph Peyré är raka
motsatsen till denne teatraliske parisdandy av
Barrès’ skola — liten och spinkig, med ett
alltför stort och oformligt mongolhuvud, som
bringar tankarna på ett ofullgånget foster
eller kanske snarare en elak Gavarnikarikatyr
i fyrtiotalets Charivari. Slumpen vill att det
verkligen finns en ryktbar skildring av spanskt
folkliv just från fyrtiotalet som åtminstone
snuddar vid samma miljö och återger den lika
skrämmande nyktert: det är Mérimées
"Carmen", denna mästarnovell, som i grund och
botten har mycket litet att göra med den
charmanta operan av samma namn.
Goncourtpris-tagarens tjurfäktarroman förhåller sig till
Blasco Ibanez’ som Mérimées novell till Bizets
opera, om man ser till ursprunglig inspiration
och meddelat stämningsinnehåll i de fyra
verken. Det är otvivelaktigt att hela världen
ser på denna miljö med operakikare, och att
även den mest realistiska presentation får till
skänks denna fantasieggande bakgrund att
spela mot.

JOSEPH PEYRÉ

Att diskutera tjurfäktning ur moraliska
synpunkter tjänar icke mycket till — i varje fall
icke så länge gladiatorkamp under vida råare
men dock i viss mån reglerade former
tolereras och till och med glorifieras som
soldatdygd under krig. Människan är ett blodtörstigt
djur, kanske det blodtörstigaste av alla djur,
utan att därför behöva vara degenererad,
snarare tvärtom, åtminstone ur biologisk
synpunkt, och denna blodtörst behöver tydligen
periodiskt utlopp. Måhända är det
tjurfäktningens granna och blodiga, med jämna
mellanrum återkommande skådespel, som gjort
spanjorerna till det fredligaste av de annars
ganska stridslystna medelhavsfolken: i varje
fall ha de försvunnit som krigförande folk ur
Europas historia sedan tjurfäktningen på
sextonhundratalet fick den centrala ställning i det
folkliga nöjeslivet, som först i våra dagar,
efter världskriget, börjat rubbas av fotbollen.
Det är icke så säkert att kulturen skall vinna
på bytet, och för min del föredrar jag alldeles
avgjort tjurfäktning både som sport och som
skådespel, ehuru i högsta grad djurvän och
till och med tjurvän. Varför skulle jag icke
unna tjuren, och allra helst den därtill
uppfostrade spanska stridstjuren, som är ett
ridderligt djur, ett heroiskt slut i närkamp med
människor, som löpa samma risk under den
kvart det för somliga plågsamma spektaklet
varar, i stället för ett snöpligt slut i
slaktmask, när han i alla fall måste dö en våldsam
död? För Joseph Peyré, som likväl är en
mycket human man, att döma av hans alter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>