Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hyresgäster i slaktaränkans kåkar, vräker de
trilska, utvidgar och bygger nytt. Som alla
omstörtare och nybyggare går han ofta
brutalt fram, hans självhävdelse kan bli ansträngd
och bråkig, och han stöter på kraftigt
motstånd. Där är hans rival, den hustruplågande
gubben Nyström,, som förskjuter sin äkta
hälft för att gilja till den rika slaktaränkan
och som exploderar av ilska, då han går miste
om rovet. Och där är framför allt den äldste
av slaktaränkans söner, den trotsige och
istadige Björn Hökenberg — ett ypperligt
pojkporträtt — som organiserar motståndet
mot Axel, trakasserar honom med det ena
lymmelaktiga tilltaget efter det andra och
energiskt utkräver sin och sina bröders rätt.
Men det blir likväl till sist Axel Krans som
"stormar höjden" och går segrande ur den
förbittrade maktstriden — så som de
ny-röjande krafterna vanligen segra över dem
som enbart vilja värna och bevara det
bestående. Han äktar slaktaränkan, förkovrar
hennes förmögenhet genom tomt jobberier och
fastighetsaffärer, för att, då den förutsedda
inkorporeringen med staden ägt rum, sitta
som välbeställd änkeman och bolagsdirektör.
Axel Krans representerar i sin person ett
stycke av den svenska ståndscirkulationen, och
i den briljanta teckningen av denne knipsluge
dräng med sin okuvliga framåtanda, en
släkting till Carlsson i "Hemsöborna", har
Botwid tagit ett djupt tag ned i den svenska
folksjälen.
Men något går han i alla fall miste om:
fiskardottern Irene, jungfrun i det
höken-bergska hemmet. Sedan han en gång svikit
henne för slaktaränkan, vill hon inte heller
sedan bli hans. Hennes namn tycks rentav
vara symboliskt menat, ty hon uppträder
framför allt som fredsmäklerska mellan Axel
och Björn, och bägge älska de henne på
botten av sina själar, utan att alltid vara
medvetna om det eller vilja tillstå det. Irene är
den enda figuren i det rika persongalleriet
som man inte får något riktigt grepp om; hon
tycks snarare vara en idé eller en symbol än
en levande människa. Alltnog, till slut blir
det ändå hon som förenar Axel och Björn —
genom att gifta sig med en tredje. Den
gemensamma sorgen driver dem samman. Men också
något annat.
Det visar sig slutligen, att Axel behöver
Björns hjälp för att befästa och bevara
Vretensborgs nyvunna storhet. Sedan man
stormat höjden, gäller det också att hålla
den. Leken fortsätter: var och en arbetar för
sin sociala frälsning, de som äro nere storma
upp, de nermotade storma upp på nytt — det
gäller Vretensborgsgrabbarnas slagsmål om
bergsknallarna, men det gäller också de vuxna
människorna och deras kamp för tillvaron
i det moderna samhället. Men i den leken
kommer alltid den stund, då Axel och Björn
behöva varandra. Ty, som Botwid säger, "hur
skulle det överhuvudtaget gå i världen, om
inte de omstörtande och nybyggande krafterna
och de värnande och bevarande någon gång
försonas och förbrödras?"
Botwids nya roman ger sålunda inte bara
en livfull och roande skildring av livet och
människorna i ett i utveckling varande svenskt
nutidssamhälle av en viss bestämd typ. Den
bjuder också på fin och övertygande
individuell psykologi, och i växelspelet mellan de
enskilda figurerna har författaren med stor
skicklighet låtit oss urskilja de allmänna
krafter som röra sig i samhällslivet och den
mänskliga sammanlevnaden. Han har skänkt
oss en både rolig och meningsfylld bok.
Holger Ahlenius
En novellsamling
ARVID BRENNER: Jag har väntat på dig.
Tiden. 4: 25.
Det fanns mer än ett litterärt orakel som
vid sekelskiftet siade, att framtidens
konstform skulle bli novellen, historietten, den
laddade ögonblicksbilden. Tidens rytm, som
utvecklade sig mot allt större intensitet och
snabbhet, skulle kräva detta, påstods det.
Dessa spådomar ha som bekant kommit på
skam. Vår tids berättare välja i allmänhet
ett brett format; släktkrönikor och så kallade
tidsromaner i ett aktningsvärt antal delar äro
banala nutidsföreteelser. Novellisten, odlaren
av det lilla formatet, är framför allt — eller
så gott som uteslutande — hänvisad till de
dagliga tidningarnas litterära bilagor, och en
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
