Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är gyckel eller allvar. I uppror mot sitt köns
förtryckta lott, sitt levernes usla besvär,
uttalar hon mindre fromma önskningar om att
loppan måtte bita min man ihjäl, att gubben
måtte ramla från badstutak, på det att glada
livet må kunna levas:
Gud ske lov, min man är död,
och jag har blivit änka;
nu får jag äta mitt torra bröd
och sätta mina pengar på ränta.
Eller den flitigt varierade:
Tusse lulle mammas barn,
som har så mången fader:
en i Skåne, en i Rom,
tjugufyra i Östersund,
förutom alla soldater.
(Båda i "Svenska Landsmålen" 5.)
Utgivaren meddelar ett par varianter av en
över stora språkområden spridd visa, "Det
misslyckade besöket", berättande, hastig och
lustig i rytmen; i tendensen mindre anständig,
men säkert lika ofarligt rolig för barn som
följande ramsa, som min vestrogotiska
barnjungfru brukade föredra:
Um jag hadde ett pannkakelass,
å dä vore klingande före,
så sulle jag fara te vännen var natt,
um jag bara visste var han vöre...
Där var pannkakslasset lika festligt som
slutrimmet.
Goda önskningar om stor gård, drängar och
pigor, sadlade hästar, tur i kärlek, mycket
pengar, gäddor och braxen i reven och många
små pullor på taket, fyller vaggvisornas värld
med sin brokiga glädje. Och man kan väl
här urskilja fattigmorsvisor och rikmorsvisor.
Nummer 5 i samlingen, enligt uppgift från
Västergötland, förefaller märklig. Den har ett
stolt, ett adligt kynne. — Vaggvisorna sysslar
gärna med frieri. Även här synes kvinnan stå
sig gott.
Lilla gossen på tallebacken
med gröna rocken och svarta hatten,
han fria till mej.
Men när han kom till stora porten,
så slog han näsan mitt i lorten,
det fägnade mej.
Troligen fägnar det också publiken —
barnskrattet! Vidare har vi visan om de tre
jämmerliga mågarna:
Den ene är halt,
den andre är blind,
den tredje är trasig,
han täcks int’ kom in,
allt för sina trasiga kläder.
Framför allt hör emellertid djurvisan hit.
Kråkan, prydlig, gåtfull och distingerad, är
som sig bör mycket populär, men också
skatan, räven och gåsen, katten och killingen.
Och i "Den bakvända visan" — från
medeltiden — står hela djurvärlden på huvudet:
Laxen han kliver i granetopp
och ruskar ner stora lövgrenar,
och ekorren springer på havsens bott
och välter upp stora, grå stenar.
Flera visor har intellektuell prägel, prövar
minnets spännvidd, lär barnet räkna, vädjar
till upplevelsens outtröttliga friskhet. Hit hör
den roliga visan om Enberg, Tvåberg och så
vidare, där först Tolvberg lyckas med jobbet
att få upp rovan.
Återstår frågan om det fortfarande finns
mödrar, sjungande vaggvisor osvikligt rent,
och barnjungfrur från torpstugor med ett
evigt tålamod. Den fasta punkten torde här
representeras av barnet självt. En treåring
sjöng nyligen i radio under utgivarens
ledning med bravur den ypperliga visan om "Tre
brokiga grisar", där det roliga ligger i att
man aldrig hinner få reda på den tredje
grisens kulör:
Min far,
han har
tre brokiga grisar,
en svart,
en vit,
så var det slut uppå visan.
Barnvisorna varierar mycket i text och
melodi. Somligt känner man igen, somligt har
man hört annorlunda, somligt saknar man och
somligt är nytt i Knut Brodins vackra
samling, som avslutas med den religiösa "In dulci
jubilo". I hans bok sitter kråkan på
badstutak, men kråkan kan också vara en skata som
sitter på ladebärstak och knottrar med sina
små döttrar. Men min fågel satt i päronträ
och sjöng så vackra visor. Margit Abenius
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
