Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att forma en tidsbild trovärdig i detalj eller
hans gestaltskapande fantasi och förmåga att
leva sig in i, leva med sina figurer, förnimma
deras känslor, se deras rörelser, följa deras
tankar, så att man varje stund säger sig, att
just så måste denna människa, som lever på
denna plats, i denna miljö och vid denna tid,
tänka, känna och handla under dessa givna
betingelser. Det är en objektiv berättarkonst,
vars motstycken man får söka hos
världslitteraturens stora diktare.
Man kan nu fråga sig, vad Fabricius menar
med sin långa berättelse. Han menar
ingenting, om det är en tendens man frågar efter.
Han pläderar inte för negrernas frigörelse
eller för humanare avrättningsmetoder, och
han påstår inte ens att man inte ska plundra
gravar. Han är människoskildrare rätt och
slätt. Han talar om hur en man känner sig när
han har plundrat en grav och vill bli av med
juvelerna, och han berättar hur det är att vara
jude i ett kristet land, och vad en far gör när
han får veta, att hans son är i fara att få
dingla i galgen. Han ger oss också en ny
variant på det icke okända motivet mannens
verk och kvinnans kärlek, och han förtäljer
om en gammal mans väg till ena pigo, och
vad som sker när vänskapen blommar i ett
hjärta. Det är företeelser som äro oberoende
av tid och rum, och därför har Fabricius
också någonting väsentligt att säga oss.
Thure Nyman
En moralist
TRYGVE GULBRANSSEN: Men rakt igenom
går vår väg. Översättning av Aslög Davidson
och Elsa Thulin. Gebers. 5: 25.
Med denna volym avslutar Trygve
Gul-branssen sin romankrönika om den norska
bondesläkten på Björndal, storgården vid
brynet av de väldiga skogarna nedanför
fjällen. Gammel-Dag Björndal från "Det blåser
från Dödingfjäll" dominerar romanens första
avdelning. Innan han dör sotdöden hinner han
i gärning förverkliga den kristna åskådning,
till vilken han i den tidigare boken drevs
genom hårda rapp av ödet. Han bryter sig
definitivt ut ur sin självgoda isolering och
suveränitet, går med kärleksfulla ord till
sina anhöriga och lättar genom eftergifter
och hjälpsamhet på trycket över sina
underlydande. Sin inbundne son Dag, som mest
strövar som ett vilt djur i skogarna, hatisk
mot sin hustru och främmande för sina barn,
hinner han aldrig få bukt med, men några
av de ord han utsått bära skörd efter hans
död. Unge-Dag och Adelheid återfinna
varandra, och sedan Dag väl befriats från känslan
av underlägsenhet gentemot den märkvärdige
fadern, utvecklas han i samma kristna
riktning som denne och når än längre. Han
efterlever evangeliet ända därhän, att han
verkställer en egendomsutjämning, och han dör
vid försöket att rädda en nästas liv. Därmed
är släktens historia till ända. Den kurva den
beskriver går från vild dådkraft över dugligt
förvärvsnit och maktbegär till kristen
människokärlek och sinnesro.
Redan ett så summariskt innehållsreferat
som detta ger vid handen, att åtminstone
denna sista Gulbranssenromans enastående
publikframgång icke i främsta rummet är
betingad av litterära utan av religiösa
egenskaper. "Men rakt igenom går vår väg" är en
uppbyggelsebok, vars andemening kunde
uttalas från vilken predikstol som helst. Man kan
heller inte misstaga sig på det naivt
uppriktiga allvaret bakom förkunnelsen. Gulbranssen
sysselsätter sig framför allt med den
mänskliga ångesten inför döden, svindeln inför det
okända och det krampaktiga sökandet efter ett
fotfäste på något hinsides, som är drivkraften
bakom en religiös tro. Det är icke förvånande,
att en bok som med lättfattliga och kraftigt
understrukna liknelser skildrar frälsningen
från denna själanöd anammats av många
törstande. Man konstaterar sannolikheten av
denna religiösa dragningskraft med desto
större tillfredsställelse som det befriar en från
uppgiften att förklara hur en litterärt så dålig
bok har kunnat på sina håll väcka en sådan
hänförelse. Georg Svensson
v
Karel Capek
KAREL CAPEK: Meteor. Översättning av
Erik Frisk. Gebers. 4: 75.
Den tjeckiske författaren Capek är för
svensk publik redan bekant genom sina böcker
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
