Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Konstnärlig
arbetar-skildring
CATHARINE BRODY: Ingen svälter.
Översättning av Sigfrid Lindström.
Norstedts. 6: 50.
Inte minst från amerikanskt håll har man
fått till livs så många skildringar av
fabriksarbete, strejker, arbetslöshet och depression,
skrivna på det vanliga reportagemässiga
sättet, att man närmast med olust går till
läsningen av ännu en. Redan efter första sidan
i Catharine Brodys bok förnimmer man
emellertid en ovanlig konstnärlig lustförnimmelse,
som följer en de trehundrasextio sidorna
igenom. Här är ju en person som kan sina
saker, hon inte bara förefaller veta absolut
allt om sina motiv, utan att dock besväras av
sitt vetande, hon har en förmåga att se det
med nya ögon, att återge allt som rör sig
och lever på gator och i fabrikshallar med
en konst som osökt blir till bilder, än
grafiskt mjuka och suggestiva, än glödande av
djupa färger eller blänkande av metaller.
Hon finner ständigt de mest slående
jämförelser och bildassociationer, fria från allt
artistiskt manér, med en uttrycksfullhet som
är lika mycket psykologisk som målerisk. Jag
vet mig överhuvud aldrig förr ha läst så
levande beskrivning av arbetsmiljöer,
verkstäder, maskinrum och inte minst av själva
arbetet som här. Man tvivlar på att det kan
vara sett utifrån: denna amerikanska
författarinna måste själv ha arbetat i kakelfabriker,
i Detroits bilfabriker, åkt till arbetet genom
ändlösa gatör i skakande bussar och
spårvagnar, stått i kö bland de arbetssökande,
delat de andras känslor av ångestfull
osäkerhet, förnummit trötthetens egendomliga rus
bland maskinerna, svindeln inför de löpande
bandens fantastiska automatism där allt
obevekligt glider undan som om den flyende
tiden blivit förvandlad till något synligt och
påtagligt.
Boken stannar därför inte alis vid staffaget,
tvärtom ingår detta förening med en utsökt
människoskildring. Det kollektivistiska
inslaget finns där som bakgrund till två
arbetar-öden: det är den mjuka, en smula lättjefulla,
alltid prydliga och behärskade Molly, arbe-
terska på en kakelfabrik, och maskinarbetaren
Bill med det gossaktiga ansiktet, den svaga
viljan och det häftiga humöret. De gifter sig
och flyttar till Detroit och därifrån till den
hastigt hopsmällda automobilstaden Micmac.
Bill har bra arbete vid bilfabrikerna, Molly
börjar ligga och dra sig öm morgnarna, går
på bio om eftermiddagarna, köper
möblemang på avbetalning och drömmer om bilen
de ska skaffa sig. Men så börjar
permitte-ringarna, deras sparpengar går åt, Bill får
arbete igen, men allting verkar nu osäkrare.
Molly börjar också på en bilfabrik, det går
en tid och så börjar den verkliga
depressionstiden, driften inskränkes, både Bill och hon
blir utan arbete och det fåfänga, förtvivlade
arbetssökandet tar vid. Svårigheterna kommer
dem att vända sig mot varandra, bitterheten
förgiftar deras liv tillsammans. Det visar sig
att Molly blivit med barn och de ser ingen
annan utväg än att de måste skiljas åt, Molly
ska resa till sin familj och Bill fortsätta
jakten efter arbete. Innan dess råkar de dock i
gräl, Bill ger sig i väg men kommer snart
tillbaka igen och de försonas. Han har fått i
sitt huvud att det vore bäst om de finge dö,
deras liv ska ändå alltid förbli lika hopplöst
och osäkert, med arbetslöshetens avgrund
mellan varje period av arbete. Han skjuter
Molly när hon sover, men han kommer sig
inte för att även döda sig själv förrän
känslorna slår om. Det blir polisbilen som
kommer och hämtar honom. Han sitter och viskar
hennes namn, men han ångrar inte vad han
gjort — "han sörjde bara över att hon inte
kunde leva, att varken han eller hon kunde
leva".
Denna tragedi är stramt berättad, utan
klagan, med en kyla som gör den uthärdlig och
därigenom konstnärlig. Catharine Brody har
ett ovanligt fördomsfritt sinne för alla de
olika förnimmelser som balanserar varandra
och vävs samman till vad som kallas livet;
arbetet likaväl som förhållandet mellan
könen eller själva existensen har två sidor:
tillfredsställelse och plåga. iHon har skildrat
sina arbetare på ett sådant sätt att
proportionerna i deras livsföring verkar
fullkomligt riktiga: arbetsdagen blir på sätt och vis
den viktigaste delen av deras liv, då är de inte
samma människor, utan liksom besatta, i
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
