Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1936
- Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sig åt för att förhindra, att de blivit
överflödiga. Man kan kort och gott säga, att
storfurst Michailovitj utnyttjat memoarformen och
intervjuen för att skriva en handbok i furstlig
statskonst, och det slutomdöme man är villig
att avge är, att furstarna otvivelaktigt skulle
bekräfta riktigheten i hans påståenden och att
den som inte är furste drar en lättnadens suck
för att han sluppit de furstliga vedermödorna.
*
En annan memoarsamling, vars innehåll
delvis kretsar kring furstar och troner, år
greve Gustaf C:son Lewenhaupts "Askegreven
berättar". Men Askegreven är mera böjd för
det deskriptiva framställningssättet, när han
skildrar furstar, och förbehåller till
skillnad från storfurst Alexander de filosofiska
reflexionerna för mera profana företeelser.
Askegrevens författarverksamhet har, såvitt
jag vet, hittills varit inskränkt till aforismer
i Svenska Dagbladets insändaravdelning, där
han oförtrutet konstaterat, att tiden är ur led,
samtidigt som han likt Hamlet tagit till sin
uppgift att vrida den rätt igen. Greve
Lewenhaupt har aldrig förtegat sin kulturpessimism
utan friskt smädat tidens gudar, visserligen
inte som Strindbergs Loke, utan mera i stil
med de bekanta pseudonymerna
"Nordgerman" och "Ärlig svensk". I år har emellertid
insändarspalten blivit honom för trång. Hans
litterära ambition har drivit honom att — på
samma sätt som den självbiografiskt
tecknade hjälten i Hammenhögs senaste roman —
använda den som språngbräda ut i den högre
litteraturens rymder. Hans memoarer skilja
sig från hans insändarprestationer i flera
avseenden, framför allt genom sin längd.
Men själva författarmentaliteten är
oförändrad. I själva verket är den det mest
fängslande i boken. De många i och för sig
märkliga reseäventyren i Siam, Indien och Afrika
intressera mindre än den som skildrar dem.
Hans faculté maitresse är, som alla
recensenter av hans bok hittills framhållit, hans
behov att "sjunga ut" med allt han har på
hjärtat. Han sjunger ut om demokratien på
ett sätt, som för tanken till bistert
patriarka-liska majorer i strixhistorier, han sjunger ut
om spritsystemet på ett sätt, som erinrar om
Emil Norlanders, salig i åminnelse. Han
sjunger ut i raljant kärnfullhet, oförvillad
av modern tankeflärd. Hans aforismer om
kvinnan färgas till exempel av en
kvinnouppfattning, som troligen uppammats genom
forna officersmässars något stalldoftande
anek-dotchevaleri. Hans inställning är
överhuvudtaget inte modern, och just därför har den
sin originella tjusning. Man betraktar den
förvånad som någon vördnadsvärd
kuriositet från en främmande kulturkrets. Och man
respekterar den, därför att den tillhör en man,
som inte vänder kappan efter vinden utan som
Herkules riskerar, att den i stället växer fast
vid kroppen. Sådant har sin tragik, men är
man begåvad med ett så levande och
stridslystet temperament som Askegreven, kvävs
man inte av fördomarnas nessusdräkt utan
skyddas i stället av den. Det är lyckligt, när
man blivit så lottad.
#
Om de ovan behandlade böckerna fängsla
intresset, beror det framför allt på att det
mänskliga där avslöjas på ett oförbehållsamt
och okritiskt sätt i sitt subjektiva förhållande
till den omgivande verkligheten. Men att
personhistoria av det objektiva slaget också
kan vara fängslande bevisar professor Alma
Söderhjelms senaste arbete, "Prinsar och
prinsessor av Corsika", där synpunkten utgöres av
den komponent, som många urkunders
samstämmiga eller skiljaktiga vittnesbörd
tillsammans utgöra. Professor Söderhjelm skildrar
familjen Bonaparte i en rad intressanta
närbilder, som vittna om eminent kunnighet och
levande fantasi. Man får följa Napoleon och
hans syskon under olika skeden av vandringen
från vaggan till graven, och den, som är van
vid att bara se dem som dockor i Napoleons
händer, kommer att få en helt ny uppfattning
om den roll de spelade. Han ser, hur Europas
historia under början av adertonhundratalet
småningom växer ut kring de planer och
beslut, som vuxit fram ur de ofta ettriga
grälen inom den korsikanska familjen.
Professor Söderhjelm har en sällsynt förmåga att
sätta kött på benen och göra historien till-
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0091.html
