Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 110 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ronald Fangen: Brev från Norge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visserligen tangerat honom som en vag aning,
att skulle han själv dit och stiga in på den
väg som kallas smal, då skulle det vara slut
med både hans egen och andras leende
överseende och underförstådda beundran liksom
också med hans förekommande och
stämningsfulla erkännande av en Gud, när han
betraktar stjärnhimmeln — då skulle han få det
ganska besvärligt med sig själv. Och är det
någonting som skeppar Terkelsen är rädd för
och till varje pris vill slippa undan, så är det
just att ha det besvärligt med sig själv. Då
är det bättre att inte tycka om de andra.

GABRIEL SCOTT

Gabriel Scott har skrivit ypperliga böcker,
som med rätta har gjort honom populär och
älskad. Men man kan inte förneka, att han nu
pratar mycket mer än han diktar. Och det är
litet obehagligt att se en man som Scott så
glädjestrålande identifiera sig med
Terkel-sens skipperskjøn på tillvarons mångahanda
frågor.

Fru Nini Roll Anker har skrivit en bok,

som heter "Den som hænger i en tråd’"
(Aschehoug). Hon berättar om sömmerskor
i en liten konfektionsfabrik på västlandet, om
hur de är utlämnade till sina arbetsgivare,
svältfödas, förlorar anställningen och får igen
den efter ägarnas godtycke. De har det
ständigt dåligt och svårt men finner sig i det. De
har ännu inte lärt sig vad organisation och
fackföreningar är för någonting, och då de
lär sig det, är de i alla fall för rädda och
skrämda för att hålla ihop och realisera det.

Det är en bra, man frestas säga elegant
realistisk bok, klar och enkel
åskådningsundervisning. Jag skulle för resten inte tro,
att det är nödvändigt att en utmärkt diktare
som fru Anker skriver en hel och uppriktigt
sagt med alla sina förtjänster ganska tråkig
roman för att visa, att arbetarna bör hålla
ihop. Ingen betvivlar, att fackföreningarna
har gjort mycket för att förbättra
arbetarnas förhållanden. Men i dag är problemet
inte fackföreningarnas obestridliga nytta utan
deras lika obestridliga fara för arbetarna
själva — ett kapitel av det moderna sociala
livet, som det här inte är tid och tillfälle
att komma in på.

Eftersom vi sysslar med fackföreningar,
skall jag med detsamma omnämna en roman
av en ung författare, Nils Johan Rud: "Jeg
er ingen proletär" (Tiden). Det är en bra
skriven och på många sätt talangfull bok som
skildrar en ung pojke av medelklass, som av
alla krafter kämpar med fattigdomen och till
varje pris vill undgå att sjunka ned i
proletariatet. Han sliter och svälter och blir luffare,
lider dessutom starkt av brist på erotisk
tillfredsställelse och också av någonting, som
hör till det högre känslolivet, och som både
pinar honom och håller honom uppe,
nämligen en olycklig kärlek. Hela den del av
boken, som skildrar dessa lidanden och
anfäk-telser, är klar och frisk. Ruds förebilder är
inte långt borta, men han är i alla fall sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>