Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Sven Stolpe: I Assisi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
botten. Med intresse och gripenhet läser man
hans nakna redogörelse för sin kris. Han ser
orsaken till sitt misslyckande i att han av en
slump kommit att få leva ut ett
"grandseigneur-jag", som rätteligen bort hållas inom
snävare gränser, han har aldrig funnit sig
själv. Nu, när ålderdomen redan nalkas och
döden skymtar vid horisonten som ett svart
moln, samlar han sina krafter för att till sist
ändå hinna åtminstone identifiera sig själv
och om möjligt vinna frälsning.
Han känner sedan gammalt den religiösa
disciplinen — den är alltså icke för honom
någon nyhet. Men kan han sluta sig till
kyrkan? "Kan jag gå in i de mystiska
omskrivningarnas tankehölje och samtidigt hylla den
förutsättningslösa tankefriheten?" Han tvekar.
Att de katoliker han möter — klosterbröder,
nunnor och lekmän — äga en frid, som icke
är hans, och som icke är av denna världen,
förefaller honom visserligen alldeles
uppenbart. Men äro deras vägar också hans? Han
försöker öppna sig inför sin biktfader, en
sextiotreårig kapucinermunk. Det är oändligt
gripande att ta del av de barska och
rättframma råd biktfadern ger honom. Norlind
känner sedan gammalt ett hat mot en person
som i femton år utnyttjat honom, försatt
honom i de pinsammaste situationer och
alltmer förbittrat hans liv — alla känna vi denna
leende falska vän. Hur skall han befria sig
från sitt hat? Biktfadern råder honom att
grundligt meditera över "vännens" liv,
försöka se konflikten från hans ståndpunkt.
Genast framstår vännen i en annan dager!
Den nästa etappen blir att meditera över den
roll Norlind själv spelat i konflikten men
"så som om ni varit en främmande person,
som ni bedömer". Även detta ger en underbar
klarhet och försoning. Till sist: "Tänk er nu
lika lång tid in i, hur ni skulle ha handlat,
om ni varit en varm och uppriktig vän till
honom i stället för den av hätskhet och
bitterhet fyllda fiende ni varit!" I och med denna
enkla process har Norlind kommit in på den
rätta vägen — den som leder till Kristus. Det
gäller bara att fortsätta. Det gäller att se
medmänniskornas lidande och inte bara
bedöma deras handlingar som hinder för egen
bekvämlighet och lojhet. Men den fortsatta
samvaron med biktfadern ger konflikter. Nor-
lind märker hans "kyrkliga begränsning"!!),
och biktfadern irriteras av att svensken inte
vill ge sig hän. Det är underligt att ta del av
hur Norlind viker undan för prästens
uppläggning, som förefaller så självklart riktig:
"Han frågade mig, om jag icke haf i denna
syndakänsla, som till varje pris kräver en
försoning. Jag svarade honom, att det är
människans plikt att icke se tillbaka utan framåt,
att icke öva upp sina självförebråelser utan
leva skapande i nuet.. . Han sade mig, att
mina konflikter icke varit starka nog, ty då
vore de oåtkomliga för människans vilja, och
förtvivlan var följden. Ur detta hjälpte endast
Guds nåd." Konflikten skärpes. När biktfadern
börjar be honom koncentrera tanken på
döden och helvetets fasor, och då han nämner,
att det finns möjligheter för att även Luther
och Platon kunna bli saliga, lämnar Norlind
honom. Och hans tanke är, att kyrkan endast
förmår lösa de konflikter den själv skapat,
d. v. s. böta den dödsångest den själv
fram-suggererat.
Man vill icke diskutera Norlinds synpunkt.
Han har lämnat Kristi väg, och det är hans
ensak. Vad väljer han i stället? Han talar i
något oklara ordalag om en dogmfri religion,
som dock innehåller ett disciplinkrav, och han
ger konstnärligt vackra uttryck för extatiska
naturupplevelser. Han säger sig känna
kärleken vakna i sitt hjärta och försoningen
nalkas. Och hans enda teologi är denna:
Den död som kommer, är den allra sista
förklaringen och reningen från allt.
Det förefaller från kristen synvinkel vara
ett trist och otillräckligt perspektiv. Kanske
räcker det för den värme och ärlige Ernst
Norlind. Man önskar honom välsignelse på
den väg han själv valt. Sven Stolpe
En tidigare Sandemose
AKSEL SANDEMOSE: En sjöman går i land.
Översättning av Eyvind Johnson.
Tiden. 5: —.
Den bok Sandemose nu fått översatt är
skriven åtskilliga år före hans märkliga arbete
"En flykting korsar sitt spår". De båda
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
