Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att den nästan frestar en att instämma i den
av konstnärer ofta med självmedvetenhet
uttalade åsikten, att man måste vara utövande
konstnär för att rätt förmå bedöma konst.
Georg Svensson
Två herrgårdssägner
VIVI HORN: Herrgårdsliv och
Uppsalaromantik. Hökerbergs. 7: 50.
LOUISE ADELSWÄRD, f. DOUGLAS:
Heddas Journal. En ung herrgårdsfrökens
dagbok 1794—1810. Wahlström
& Widstrand. 5:—.
En av de litterära salonger, som satte sin
prägel på kulturlivet i Uppsala under mitten
av 1800-talet, tillhörde damerna Knös, "de
små Knösarna", som de kallades och som
Vivi Horn kallat dem i en tidigare
personhistorisk framställning, där deras öden
färgrikt och levande skildrats på grundvalen av
den förståelse, som kan framväxa ur
traditionsbunden samhörighetskänsla och förmåga
till historisk inlevelse. Även i Vivi Horns
senaste skildring från gångna tider:
"Herrgårdsliv och Uppsalaromantik", spela de små
Knösarna en framträdande roll.
Författarinnan ger en synnerligen fängslande
framställning av umgängesformerna i romantikens
Uppsala och tecknar en rad porträtt av
skalder och professorer, som brukade
frekventera det knöska hemmet: den lille blide
Atterbom, den solide, verklighetsförankrade
professorn, sedermera biskopen Fahlcrantz, den
fantastiske törnrosskalden och framför allt de
båda värdinnorna själva, modern och dottern,
båda lika konstnärligt händiga, båda lika
fågelaktigt spröda, lika poetiskt fjärran från
verkligheten, som slutligen hårdhänt drog in
i deras älskvärt onyttiga estettillvaro. Men
författarinnan har inte bara utgått från papper
rörande damerna Knös utan också från andra
dokument, som öppna intressanta inblickar
i det dåtida livet på mellansvenska herrgårdar
och prästgårdar. Hon låter oss på det
schön-herrska godset i Västergötland uppleva svensk
vardag för hundra år sedan, och bilderna från
Skara utgöra i sin pittoreska småborgerlighet
en lustig tidsskildring med Gunnar Wenner-
bergs chevalereska gestalt som ett av de
dekorativa inslagen. Inte bara för den som
genom släktförbindelser känner samband med
de skildrade personerna utgör boken en
angenäm underhållning; den har som allmänt
kulturhistoriskt dokument sina otvivelaktiga
förtjänster.
1 de svenska familjearkiven pä slott och
herresäten finnas massor av opublicerade
dagböcker och brevsamlingar från gångna
tider, och när man får tag i Louise
Adel-swärds "Heddas Journal", ligger den tanken
gärna till hands, att utgivarinnan försökt sig
på samma litterära genre som Anna
Hamilton-Geete i "I solnedgången", det vill säga i fri
redigering räddat en mängd gulnade dokument
ur glömskan. Särskilt för kulturhistorikern
är den inställningen så naturlig, att han lätt
begår den blundern att behandla verket som
en autentisk urkund, vilket föranlett
åtminstone en av de kritiker, soin behandlat
"Heddas Journal", till ett beklagligt tramp i
klaveret. Ty "Heddas Journal" är intet
autentiskt verk; det är en pastisch. Man skulle
kunna fråga sig, varför i ali världen man ger
ut diktade dagböcker från gångna tider, när
det finns så gott om sannfärdiga, som
förgäves vänta på förläggare, om man inte
snart funnit, att den mer än väl ursäktas
genom sådant, som överhuvudtaget
karakteriserar ett konstverk: den är inspirerat och
skickligt gjord. Friherrinnan Adelswärd har
låtit Hedda Klinckowström, som verkligen
levat, författa en fingerad dagbok åren 1794
—1810. Och hon har lyckats göra den till ett
så gripande och sant mänskligt dokument,
att man inte ett ögonblick tvivlar på att den
verkliga Hedda Klinckowström skulle ha
skrivit en dagbok på det viset, om hon gjort
sig mödan. Författarinnan lämnar en
förtjusande inblick i vardagslivet på en herrgård
för hundratrettio år sedan. Hon tolkar ett
flickhjärtas glädje och sorg med övertygande
poetisk inlevelse, och hon skildrar Heddas
mognande med en sådan psykologisk
sannfärdighet, att man understundom glömmer
bort att det är fråga om en pastisch.
Tidsatmosfären och åskådningssättet hos den tidens
människor äro fångade med fin intuition, och
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
