- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
196

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

B. TRAVEN

kunna förlåta en sådan syndare slika
ogärningar, och han, Vår Herre, skulle antagligen
komma till den övertygelsen att här vore
varje hopp om bättring malplacerat, och att
det vore bättre att låta indianerna vara som
de är och nöja sig med det man redan har.

Madonnan stod på sin plats. Och under
tiden hade det blivit kväll. Cipriano
öppnade kyrkan, och det kom några kvinnor,
vilka snart försjönk i andakt.

När den rätta timmen var kommen, stängde
Cipriano kyrkan och gick hem till sin hydda
lugnad av den förvissningen att det säkert
inte skulle hända någonting under natten.

Han letade reda på en lämplig träbit, och
vid det svaga ljuset från en rykande
blecklampa började han att yxa till en hand.
Detaljerna skulle han snida vid dagsljus. Han var
säker på att handen skulle vara färdig redan
nästa eftermiddag. Madonnan behövde ju
endast stå på sin plats under
morgonandakten. Och på kvällen skulle handen vara
fast-limmad och omsorgsfullt målad. Det gick
mycket fortare än han i sin första bestörtning
räknat med.

När han nu satt nedhukad över sitt arbete
och natten skred framåt, bröt det ut ett
väldigt oväder. Åskan mullrade från alla sidor,
och det brakade som om himlen ville störta
samman. Blixtarna sköt fram över
firmamentet och slet den svarta natten i flikar.

En frommare man än Cipriano skulle
genast satt detta oväder i förbindelse med
den skändade madonnan. Och pastorn skulle
alldeles säkert ha sagt:

— Nå, där ser du ju, Cipriano, vad du
ställt till. Himmelens straff är över dej. Gör
bättring och böj dej för den Högstes allmakt!

Cipriano var visserligen mycket from. Men
så from var han i alla fall inte, att han, om
också endast för ett ögonblick, trodde att
detta oväder var en följd av hans
försummelse. Han var en alltför god iakttagare av

naturen för att han skulle kunna svinga sig
upp till en så barnslig fromhet. Ty han hade
redan tidigt på eftermiddagen iakttagit, hur
tunga ovädersmoln samlades långt borta vid
horisonten, och han hade sagt till Mateo och
till Panfilo, när de kom och pratade med
honom en liten stund på kyrkogården:

— Ni ska se att det blir ett förbannat
oväder i natt, värre än vi haft på länge; vem
vet om inte ett par kåkar brinner ner.

Och detta hade tilldragit sig ett par timmar
innan madonnans hand föll i elden.

Pastorn skulle visserligen ha sagt —
Cipriano hade varit tillräckligt länge i
tjänsten för att veta det:

— Madonnan visste redan på förhand vad
som skulle ske, och därför förberedde hon
ovädret redan i god tid.

Därpå skulle Cipriano som alltid ha svarat:

— Si, senor cura, det är sant, så är det.

Ty med senor pastorn får man inte tvista,

det är mot religionen; det som senor pastorn
säger, det är sanning. För sig själv skulle
Cipriano ha sagt — och vad man säger för sig
själv, det hör ju inte senor pastorn — ja, för
sig själv skulle han ha sagt:

— Om madonnan visste allt på förhand,
och hon visste det på förhand, ty det säger
ju senor pastorn, då visste hon också, att
hon skulle knuffas i elden av några eländiga
byrackor. Men hon kan ju i alla fall inte ha
gjort det i avsikt att bereda mej
obehagligheter. Man kan inte lita på någonting längre.
Det är bäst att man låter allt vara som det är.

Cipriano rullade sig en cigarrett och rökte
den. Han brydde sig inte om att bedja ett
dussin Ave’n för att ovädret skulle gå över
utan att göra någon skada. Han visste av
erfarenhet att det inte hjälpte mycket, och
att man gjorde klokast i att låta ovädret
mullra ut, sen upphörde det av sig själv. Han
kände till ett fall, det handlade om Lucina,
Pancho Lazcanos fru, som träffats av blixten,

196

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free