Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Kjell Strömberg: Paul Bourget och eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL BOURGET OCH EFTERVÄRLDEN
skrupler, och det är när de unga herrarna
hitta på förevändningar att utebli från mässan
en söndag, som deras snabbtänkta mödrar
förstå hur landet ligger till — medan fäder
och onklar sno sina vaxade mustascher i
fåfängt grubbel över vad som kan ligga
bakom den förhoppningsfulle arvingens
upprepade och växande "spelskulder". Någon
annan sorts skulder förekomma icke i denna
olymp. En framstående kännare av den undre
världen, Francis Carco, som kuriöst nog
dubbat sig till hans siste riddare, citerar i sin
dödsruna ett yttrande av den gamle Paul
Bourget, som onekligen rymmer en stark dosis
melankolisk självkritik:
"Våra dagars psykologiserande
romanskrivare och dramaturger frestas gärna att i sin
egen tids lättingar och dagdriverskor söka en
ersättning för Racines prinsar och prinsessor.
Den högre societeten förefaller dem vara den
miljö där deras analytiska intresse påträffar
särskilt sammansatta själstillstånd. Ha de
rätt? Vad mig beträffar, har jag trott det förr
i världen. Det förefaller mig nu i viss mån
vara en illusion, ty i denna högre societet
finns inte längre något privilegium på att
styra och ta ansvar."
Men Bourget är också — en numera
fullkomligt förbisedd sida av hans
författarskap — den förste litteräre kosmopoliten i
Frankrike. Det är han som givit själva ordet
kosmopolit burskap, och man vet vad det
betytt efter kriget. Dittills ansågs en fransk
författare med självaktning knappast kunna
utsträcka sitt litterära turistande utanför de
latinska medelhavsländernas krets; den unge
Bourget upptäckte både England och
Amerika, tätt följd i spåren av en lång rad
författare från Abel Hermant till André
Mau-rois. Tyskland upptäcktes eller återupptäcktes
— litterärt — först efter kriget, av Jean
Giraudoux, och det var inte så litet av madame
de Staëls sentimentala och transcendentala
idyll han fick på gaffeln, där Barrès, som nöjt
sig med en sidoblick över Rhen, bara funnit
pickelhuvor och kaisermustascher. För denna
internationalism, som kan se den nakna
människan — och inte bara nakenhetskulturen —
till och med hos ärkefienden, har Bourget
intet sinne. Som en annan Paul Morand
— utan knickerbockers — har han berest
främmande länder och studerat främmande
folkslag, vilkas underliga seder han lornjerat
med vaken blick, icke utan en fariseisk liten
räv bakom örat, som oupphörligen tillviskat
honom ett djupt känt "gudskelov att jag icke
är som en av dessa". Om sin skuld till denne
gamle kosmopolit före kosmopolitismens
gyllene tidsålder i fransk litteratur är också det
galanta efterkrigs-Europas spirituelle
krönikör, numera eldkorsaren, den svurne
moralisten och traditionalisten Paul Morand fullt
medveten, och han har erkänt den så mycket
redobognare, sedan han fått klart för sig
möjligheten att en vacker dag få utbyta sina
knickerbockers mot en grön frack.
"Man måste leva som man lär för att inte
sluta med att lära som man lever", har Paul
Bourget en gång sagt. Han har själv
illustrerat satsen. Han har förskingrat en lysande
begåvning genom att följa det minsta
motståndets lag inom den miljö, där han av social
ambition valt hemvist, och ur hans moraliska
och religiösa erfarenhet utkristalliserar sig
slutligen ingenting annat än en idealistiskt
beslöjad opportunism. När han dog, över
åttioårig, tillhörde han redan skuggornas
värld. På hans grav passa bäst de konstgjorda
eterneller, som gammaldags folk i Frankrike
alltjämt föredrar framför levande blommor
— även på rokokobyrån i budoaren,
tillsammans med krucifixet.
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
