Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
en son på fyra kilo. Det skall gå sex
år, innan Toivo har utstått sitt straff. Det
kan man nu inte kalla en "happy end" —
om man inte vid romanens slut betänker, att
Toivo egentligen borde ha varit en död man
redan i början av första bandet, och att det
är alldeles otroligt, att han kommer att
överleva ytterligare ett band.
Det finns många bra gestalter i boken:
borgmästaren von Qvanten, hans sekreterare
Kreki, den store smugglaren Björkkvist,
bokhandlaren Xavius med flera. Men författaren
siktar mot en komisk karakteristik, som han
inte mäktar. Han är uppenbart tragiker till
sin typ. Romanen är också för vidlyftig.
Särskilt dialogen kunde utan skada vara
nedskuren. Övergångarna från den yttre
handlingen, som är mycket sensationell, till den
inre handlingen, det som försiggår i
personernas medvetande, är besvärliga.
Berättelsen är ojämn. Farten blir andtruten. Det
är verkligen stor skada, att Tom Smith inte
har valt en mera lugnt refererande, mindre
dramatiskt rörlig berättarteknik. Stoffet är
episkt — även om grundkänslan är tragisk.
Även Aage Dons’ roman "Koncerten"
förtjänar ett omnämnande. Utan tvivel kan det
riktas berättigade invändningar även mot
denna romans berättarteknik. Boken är satt
med två sorters typer, en mindre, som
användes för koncertens framskridande förlopp, en
annan större, som användes för förhistorien,
som dyker upp i åtskilliga åhörares
medvetande. Denna teknik är konstnärligt dubiös,
men den kräver i varje fall ett stort tekniskt
kunnande. Aage Dons klarar inte detta. Han
lyckas inte ens hålla de två handlingarna
skilda, och därmed blir hela tekniken absurd.
Men fastän romanen tekniskt sett är
dilet-tantisk, så är den i alla fall inte likgiltig. Och
det finns ett porträtt i boken av en
pianolärarinna, Arici, som man måste ge ett högt betyg.
Det är nu en gång inte stämningar som är
det viktigaste i en roman, och med handlingen
kan man ta sig stora friheter, om man bara
kan få människor att leva i romanen. Denna
förmåga har debutförfattaren Aage Dons,
och den gestalt, han har satt liv i, skulle
inte skämma en mycket större och bättre
roman.
Ju mindre som säges om Marcus Lauesens
roman "Freden", dess bättre. Alltså säger jag
ingenting. Däremot finns det anledning att
peka på Karl Bjarnhofs "Møl og Rust".
Författaren är blind, men den borgerliga
stadsmiljö han skildrar är uppfattad med
skarpa sinnen.
Einar Christiansen, som nu tillsammans
med Henrik Pontoppidan ensam representerar
den generation danska diktare och skribenter,
som började på åttiotalet, har utsänt en liten
vemodig bok, "Mødre" — två berättelser, som
stillsamt förkunnar en och samma moral: att
den individ är den största, som frivilligt
uppoffrar sig för släktet.
Frederik Poulsen och Ingeborg Maria
SlCK har också utsänt nya böcker,
novellsamlingar. Frederik Poulsens heter "Nye Sjæle",
Ingeborg Maria Sicks "Menneskehjerter".
Naturligtvis är det lätt att i böckernas
överflödande massa förbise en och annan som är
värdefull — kanske mer värdefull än andra
som har nämnts. Man övervärderar kritikern
och hans förmåga, om man kräver rättvisa
av honom. Han arbetar under hårda
omständigheter, och till syvende og sidst är hans
omdöme bara en smaksak. Men även
litteraturhistorikernas åsikter grundar sig i sista
instansen på smakomdömen — rätt ofta inte
ens deras egna.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
