Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Dessa memoarer knyta sig så gott som helt
och hållet till Intima Teatern, Falcks och
Strindbergs gemensamma skapelse, som, om
den också blev relativt kortlivad, likväl skall
minnas som en betydande insats i svensk
teaterhistoria. Som boken formats, motsvarar
den — försedd med rikhaltiga dokument som
den är — de förväntningar man kunnat göra
sig: den ger verkligen en god bild av diktaren
och människan August Strindberg under hans
sista levnadsår: vi möta på dessa sidor
Strindberg intime, den skygge enslingen i Blå tornet,
som efter att ha urladdat sig i "Svarta fanor"
helt absorberas av sitt teaterintresse.
Tanken på upprättandet av en intim teater
hade länge föresvävat Strindberg. På Théåtre
Libre, under Antoines egid, hade han med
"Fröken Julie" 1892 vunnit en av sina mest
markanta framgångar, och Lugné Poë hade
på Théåtre de l’CEuvre samma år fört
"Fordringsägare" till succé. I Berlin kunde
Strindberg likaledes inregistrera succé, såväl på
Freie Bühne som på Residenztheater. Intet
under att han under sådana förhållanden
kommit att umgås med vittflygande planer,
och att tanken på en försöksteater för egen
del, och helst i Sverige, slagit rot hos honom.
Sammanträffandet med den unge August
Falck aktualiserade dessa drömmar. Mötet
mellan den entusiastiske teaterledaren, som
vid denna tid, 1906, har som antecedentia
lärospån hos Ranft på Svenska Teatern, ett
mera episodiskt ledarskap för en liten teater
i S:t Petersburg och en framgångsrik
landsortsturné med "Paria" och "Fröken Julie",
äger självfallet rum i Makternas tecken: efter
att forskande ha betraktat den unge
teatermannen, som per brev fått tillstånd infinna
sig, utbrister Strindberg:
"— Ni heter August! Ni heter Falck!
Välkommen !"
"Jag förstod icke genast, vad dessa
besynnerliga hälsningsord betydde, tyckte de voro
underliga. Men jag förstod senare. Det var
’Makternas’ spel han såg. Jag bar samma
förnamn som han, och jag bar det namn han
givit sitt alter ego i ’Röda rummet’. I min
ungdom såg han sin egen förnyad."
Så kommer då samarbetet till stånd, och
resultatet blir alltså Intima Teatern, denna
lilla lokal vid Norra Bantorget, som öppnade
sina portar en novemberdag 1907 med
framförandet av "Pelikanen" för att sedan under
tre intensiva år ge sammanlagt tjugufyra
Strindbergspj äser, omfattande över tusen
framföranden, bortsett från de landsorts- och
utlandsturnéer, som ensemblen företog. Det är
siffror som tala sitt tydliga språk om
ungdomlig entusiasm och brinnande intresse. Om
vad som ligger bakom dessa imponerande
siffror — en ofta sur kritik och ett motstånd,
som först småningom bröts, hotfulla
förfallodagar och ilsket pockande hyresvärdar men
framför allt ett på det hela taget
förvånansvärt lyckosamt och föga friktionsfyllt
samarbete med Kammarspelens av regi och spel
lika intensivt intresserade diktare — om allt
detta vet August Falck att berätta på ett
anspråkslöst, okonstlat och underhållande sätt.
"Jag är en godtrogen själ full av ett långt
livs misstänksamhet", skriver Strindberg vid
ett tillfälle till sin unge medarbetare. Att det
lyckliga samförståndet skulle vara i evighet,
var ju knappast att vänta: i oktober 1910
företar sig Falck den vådligheten att spela
Maeter-linck på Intima Teatern. Det fattas givetvis
av Strindberg som ett uppsägande av tro
och loven från hans juniors sida. Oresonlig
egocentriker, obotlig självplågare, avbryter
Strindberg förbindelsen och riktar på känt
maner i Aftontidningen ett hugg mot den man,
som i ospart nit ägnat sina krafter åt att ge
kött och blod åt hans diktade gestalter.
Likväl är det till slut inte bitterhet som
talar ur dessa memoarer, utan minnesgodhet.
Vad Strindberg betytt som andligt ferment för
den skara entusiaster, som en gång fylkade sig
kring Intima Teatern, därom vittnar August
Falck i ett slutomdöme, vars utmärkande och
tilltalande egenskap är dess totala brist på
rancune:
"Strindberg gav många av oss, kanske i
synnerhet mig, ett livsinnehåll. Att arbeta på och
med hans verk, att söka fullkomna våra
konstnärliga uttryck för desamma, har varit vår
glädje och vår strävan. Underligt har vårt och
Intima Teaterns öde ofta gestaltat sig, men vi
ha alltid känt lyckan av att ha sökt göra vårt
bästa, att ha uppfyllt något av drömmarna
från vår ungdom, då vi hade August
Strindberg till vår lärare och vän."
Johannes Edfelt
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
