Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Anders Österling: Att äga böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT ÄGA BÖCKER
när Sophus Claussen i "Danske Vers" 1912
kallade mig "Medbejler til Øresundet", och
jag log när Karlfeldt skänkte mig "Fridolins
lustgård" med inskriptionen "Andreæ
Österling Castaliensi donum dat Poeta rusticus
MDCMXX", ty jag förstod utan svårighet den
spjuvermening han ville lägga in i epiteten.
På tal om dedikationer kommer jag ihåg
mitt första och enda sammanträffande med
Holger Drachmann, som bodde i Lund ett par
veckor i mars 1906 för att arbeta på sitt
sagospel "Hr Oluf han rider". Den gamle skalden
var strålande vänlig mot sin mycket unga
kollega, inbjöd mig till sitt Skagenhem och
föreslog vid vinflaskan, att jag skulle skicka
honom en diktbok, så skulle han skicka mig
en av sina samlingar, vilken jag ville ha.
Högst charmerad skyndade jag naturligtvis
att sända min tribut, men hörde aldrig något
av honom, vilket nu heller icke förvånade
mig. Men något år efteråt råkade jag fru Soffi
Drachmann i Paris, där hon hörde till
stampubliken på Café Lilas. Jag kom att beröra
saken, och i sin stora älskvärdhet berättade
hon då, att Drachmann varit mycket
intresserad av mina dikter, som ofta lästs högt i de
långa kvällarna på Villa Pax i Skagen. Detta
måste ju för mig vara synnerligen
glädjande. Efter Drachmanns död kom jag en
sommar till Skagen, där hans hem nu visades
som museum. Det var ganska elegiskt, och
jag ångrade att jag icke kommit dit, medan
han levde. I ett skåp hade man också bevarat
de böcker han fått sig tillägnade, och där
återsåg jag nu också min egen diktsamling
"Offerkransar", men tyvärr ouppskuren! Jag
berättar icke denna bagatell för att vara elak,
ty jag tänker med ogrumlat nöje på den
halva natt jag tillbragte med Drachmann och
såg honom blomma i hög form. Historiens
enda sens moral är, att man helst bör skära
upp dedikationsböcker, även om man icke vill
anse sig skyldig att läsa dem.
Häromåret roade jag mig med en liten
mystifikation, då jag gav bort min "Skånska
utflykter" till en litterär vän och präntade dit
en tysk vers, som angavs vara av obekant
källa. Min vän, som var synnerligen
bevandrad i den tyska poesien, gissade i skilda
riktningar utan att komma till resultat. Det var
nu också mindre underligt, ty jag hade själv
hittat på den. De enkla och dock så mystiska
versraderna hade följande lydelse:
Ja, was der Frühling singt
mit Flöte und Schalmei
es wiederklingt
im Herbst als Plauderei.
VI.
Innan jag slutar inventeringen, skulle jag
också vilja dröja vid några böcker, som för
mig ha ett personligt affektionsvärde därför
att de äro utgivna på min fars förlag under
den korta tid, då han drev sådan verksamhet.
I Hälsingborg var han redaktör för Skånes
Allehanda, och det till tidningen hörande
boktryckeriet ville han använda även för litterära
ändamål. De volymer han utgav blevo icke
många, men omständigheterna fogade det så,
att i varje fall två av dem blevo
märkespunkter i vår litteratur. Den ena var
Strindbergs "Fadren", den andra var Ola Hanssons
"Sensitiva Amorosa"; de ha samma tryckår,
1887. Båda författarna voro vid den
tidpunkten hemlösa och hade brutit med sina
ordinarie förlag.
Strindberg utgav även "Kamraterna" hos
min far, som vidare vågade sig på det djärva
experimentet att med särskilt importerade
franska typer trycka en fransk upplaga av
"Fadren", vartill Émile Zola hade lämnat ett
kort företal, artigt men icke särskilt
förstående, vilket icke hindrade Strindberg att
känna sig lycklig och styrkt av
handräckningen. I ett av Strindbergs brev till min far
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
