Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Bo Bergmans minnesbok - Sven Stolpe: Religiösa romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
själv drömt under lindarna i Fredensborg och
har en vallfartsort i Köpenhamns
biblioteksträdgård läser dessa studier om och om igen
med samma stilla glädje över att något så
förståelsefullt och träffande kan sägas om
"det yndige Lands" stora gestalter och
undanskymda härligheter. Sedan betyder det mindre,
om man inte kan dela författarens mening,
att "Niels Lyhne" tål att omläsas vid mogen
ålder; i alla händelser lästes den ännu under
1920-talets första år med hänförelse av
gymnasisten.
Det hör visst till dogmerna, att Bo Bergman
som teaterkritiker är sur och knarrig. Man
har tillfälle att revidera omdömet efter att ha
läst teaterstudierna i denna volym. De vittna
om en enastående känslighet för teaterns luft
och livsvillkor och publikens mångskiftande
väsen, om den kärleksfullaste förståelse för
skådespelarens svåra, ömtåliga konst. Kanske
är Bo Bergman en smula bunden av den
realistiska teatertraditionen, som onekligen
har inhöstat ståtliga triumfer under gångna år.
En yngre betraktare förefaller det nog, som
om svensk teaterkonst vore i trängande behov
av en förnyelse, och som om de krafter, vilka
företräda en dylik, inte tillräckligt
uppmuntrades av vare sig Bo Bergman eller andra.
Men här är inte platsen att diskutera den
saken. I vilken skepnad Bo Bergman än må
uppträda, är han här som alltid sig själv. Han,
som alla andra, är naturligtvis präglad av
tid och miljö, men han har aldrig försvurit
sig åt något program, åt någon skola eller
riktning. Han har sökt urskilja det
mänskliga var helst det visat sig. Med lugn,
hälsosam skepsis har han avskilt slagget från den
lödiga metallen. Stillsamt och utan alla
åthävor, med återhållen värme har han prisat
vad han funnit värt att prisa, tolkat vad han
funnit värt att tolka. Poeten och konstnären
har haft sitt ord med i laget i allt vad han
skrivit. Kritikern har själv sovrat sin pennas
alster strängare än någon annan kunnat göra
det. Människan, kritikern och diktaren Bo
Bergman ha uppgått i samma enhet hos den
fine och mångkunnige humanisten, sådan han
i denna bok träder emot oss.
Holger Ahlenius
Religiösa romaner
ASTRID KÄHR: Vår Herre lär känna
människorna. 6: 50.
SEVERIN SCHIÖLER: Martin Erhardts
bokslut. 2: 50.
RUBEN NYSTRÖM: Med rött bläck/ 4:75.
HARRY SJÖMAN: Guds bästa barn. 3:75.
Samtliga på Lindblads förlag.
Lindblads förlags pristävlan förra året om
en roman behandlande en religiös konflikt var
ett uppslag som väckte intresse, och
prisromanerna mottogs också, om inte minnet sviker,
välvilligt. Adrian Wennströms stora bok
"I tredje led" gav en så saklig och
genomarbetad men på samma gång kritisk skildring
av Svenska Missionsförbundets verksamhet
under en viss epok, att boken trots sin lätt
nyckelromanmässiga karaktär måste betraktas
som ett välkommet kulturdokument. Några
egentliga konstnärliga förtjänster ägde boken
däremot inte, vilket ’något förvånade den som
i Adrian Wennström lärt sig skatta en av de
frikyrkligas allra bästa litteraturkritiska
pennor — han gjorde en utmärkt insats i den
stora litteraturstriden förra året. Elsa
Nelsons "De oskyldigt dömda" och Beth
äker-hielms "Ett brev" är i min smak utan
konstnärligt intresse. Slutligen gav Annie
Åkerhielm i den lilla romanen "Bröderna från
Vesseln" ett nytt prov på sin uppskattade
förmåga att ställa upp kontraster och lösa en
intrig utan teknisk ansträngning; även i fråga
om människoskildringen var denna bok
tävlingens avgjort bästa. Men dess religiösa
problemställning föreföll litet för schematiserad
och ytlig.
Nu i vår har Lindblads förlag tagit ett nytt
tag i manuskriptkistan och lagt fram ett nytt
fång romaner, som alla belönats med
hedersomnämnande eller rekommenderats av
prisnämnden, vilken som inan minns bestod av
biskop Torsten Bohlin, Jeanna Oterdahl och
docent Algot Werin, den senare sannolikt
inplacerad där med tanke på den stilistiska
bedömningen. Den bok förlaget väntar sig
mest av bland de nya är uppenbarligen
Astrid Kährs "Vår Herre lär känna
människorna", och osannolikt är inte, att den
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
