Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
MÄNNISKORNAS VÅR
Till svenska av Hagar Olsson
Klockan var precis tio minuter i sex när
Aune smällde igen farstudörren och sprang
tvärsöver gården ut på gatan. Det ösregnade,
men inte var det för regnets skull hon sprang.
Hon hade bråttom. Gatan löpte i små
stigningar genom stadens södra utkant och
ungefär en kilometer längre bort mynnade den
ut i en oansenlig och ojämn tvärgata som
ledde rätt fram till fabriksporten. Augusti led
mot sitt slut. Det regnade i dag för första
gången på flera veckor. De små trähusen
stod i raka led på vardera sidan om gatan
och såg alla likfärgade ut i den grå
morgonskymningen. Genom stuprännorna forsade
vattnet i sådana mängder att det svämmade
över i rännstenarna, flöt ut över asfalten och
trängde in i skodon som inte var täta. Men
trots regnet och den tidiga morgonstunden
var det mycket folk i rörelse på gatan, och
alla tycktes ha samma mål: fabriken.
Aune slöt sig strax till denna
människoström. Hon försvann i mängden bland
kraftfulla karlar, dinglande matsäckskorgar och
knyten, fladdrande rockskört och hattar som
satt djärvt på sned. Och så småningom
vaknade de halvsovande tankarna inom henne
och började ta del i dagens mödor. Regnet,
det var en sak för sig. Men det låg något
annat i luften också. Vinden låg emot och
tunga regndroppar piskade henne i ansiktet
så hon inte kunde öppna ögonen riktigt. Några
trista löv virvlade om i gatans smuts. Hon
kastade en blick på träden som stod inne på
gårdarna och visst var de gröna, men enstaka
löv hade blåsten i alla fall slitit av. Hösten
nalkades, det var inget tvivel om det.
Aune hade ett litet runt ansikte som såg
blekt och sorgmodigt ut i regndiset. Hennes
vackra mörka hår kunde man inte se, så tätt
hade hon svept in det i den blåstrimmiga
duken. Hon bar en grå regnkappa som en
gång varit hennes stolthet om söndagarna och
på fötterna hade hon ett par högklackade skor
som likaledes tillhört helgdagsstassen. Nu var
det ingenting som hindrade regnvattnet att
tränga in i dem. De knarrade otäckt för varje
steg hon tog. Flickan var varken bättre eller
sämre, varken fulare eller vackrare än dessa
flickor i allmänhet är som förtjänar sitt bröd
vid cellulosafabrikerna. Hon var en bland
de trehundra arbetare som denna morgon på
slaget sex intog sina bestämda platser vid
maskinerna. Det var nämligen skiftesbyte
klockan sex, nattskiftet fick avlösning,
förmiddagsskiftet tog vid. Iakttog man Aune på
nära håll fick man emellertid det intrycket
att hon var tröttare än de andra. Hon hade
inte sovit gott. Därtill kom denna förnim-
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
