Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
att de fötts till världen bara för detta. De
önskade vara vackra och bli beundrade, de
ville att pojkarna skulle tycka om dem, och
de hade sina inre svårigheter och sin sexuella
kamp som inte det minsta tycktes fråga efter
vad som var bäst för dem själva. När de väl
mognat fäste naturen mindre vikt vid dem än
vid det framtidsfrö som gömde sig inom dem.
Det regnade hela förmiddagen, men inne
i torksalen visste man ingenting om det; där
var fönsterrutorna av glas som visserligen
släppte in ljus men var ogenomträngligt
för blicken. Den ofantliga cellulosamaskinens
tio cylindrar utstrålade en glödande hetta,
väsande ånga trängde ut ur rören och
blandade sig med utdunstningarna från
pappersmassan, vilket gjorde luften tryckande tung
i synnerhet för den som kom hit för första
gången. Arbetarna var redan så vana vid
detta att de knappast plågades av det. Men
Aune kände i dag att hennes kropp var
besynnerligt svettig och slapp. Hon arbetade
mekaniskt, deltog då och då med ett par ord
i kamraternas samtal, för att inte genom sin
tystnad väcka uppmärksamhet, men tankarna
brottades hela tiden hopplöst med de egna
skrämmande problemen. Ännu i går tydde
hon sig instinktivt till Jakob. Han var ju så
god, han kunde inte lämna henne ensam. Men
i dag var hennes tankar upprörande sakliga
och fria från ali illusion. Med bästa vilja
kunde hon inte undgå att se att Jakob var
i det närmaste lika hjälplös som hon själv.
Det hade varit ont om arbete denna sommar
och när hamnen stängdes för trafik måste han
ge sig av. Denna föreställning, Jakob far bort,
Jakob stiger på tåget, lekte henne i hågen
hela dagen. Och i maskinernas taktfasta dunk,
i remmarnas vinande, ångans väsande tyckte
hon sig tydligt urskilja orden: Jakob far bort,
Jakob far bort, far bort, far bort, far bort.
Det liksom sjöng i hennes öron hela dagen.
Maskinerna tycktes rotera och dåna, rem-
marna vina och ångan pipa bara för att
inpränta denna förfärliga visshet i hennes
medvetande. Var gång hon böjde sig ned för
att lyfta upp arken kände hon kalla kårar
utefter ryggen och hon greps av svindel, men
när hon reste på sig var det över och ingen
annan märkte något.
Ju mera dagen framskred, desto klarare såg
hon sin egen hjälplöshet. För första gången
tänkte hon på barnet såsom en levande varelse,
en människa som utvecklades långsamt under
hennes hjärta och en dag skulle bli vad
hon själv var, en medveten, tänkande varelse.
Hennes fruktan uppblandades med en djup
ansvarskänsla. Det var inte längre enbart
hennes egen olycka det gällde; nästan ännu
viktigare blev frågan om den nya varelsens
öde. När hon tänkte på det sammanpressades
hennes själ av ångest och skam. För första
gången kände hon sig på något sätt som en
dålig människa. Det berodde inte på att folk
nu skulle få veta i vilket förhållande hon
stod till Jakob. Det kom sig av att hon
hade gett barnet liv utan att hon hade någon
plats för det i denna värld. Om hon bara
vågat, hade hon sjunkit samman i gråt. Men
man kunde inte gråta i denna omgivning,
det hade verkat alltför besynnerligt,
överraskande, rentav onaturligt. De som gick till
arbetet lämnade sina bekymmer hemma för
att här kunna vara endast vad de skulle
vara — arbetare.
Dagen var oändligt lång, varje minut en
liten evighet, under vars förlopp hon hann
uppleva otaliga hemska, inbillade händelser.
Det var bara klockan som sade en vad tiden
led; ljuset som silade in genom de stora
matta fönsterglasen var hela dagen lika grått.
När solen någon gång sken riktigt klart kunde
man liksom genom en dimma urskilja ett
svagt gulaktigt skimmer. Denna belysning var
just lagom för utslitna och nersmorda gamla
maskiner och strävsamma arbetsklädda män-
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
