Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
och om hon oroade sig, så gjorde hon det
av helt andra orsaker än Jakob. Barnet var
för henne en nära och levande verklighet på
ett helt annat sätt än för Jakob. När hon blev
stilla och gick in i sina egna tankar kunde
hon sitta och vagga sig själv och gnola för
sitt barn, liksom hade hon det livslevande
i sin famn. Märkte hon då att Jakob smålog
tystnade hon förlägen, liksom ertappad med
någonting alltför barnsligt, och slog armarna
om hans hals. Medan hon gjorde sig så liten
som möjligt i hans famn och borrade in sitt
huvud under hans arm pladdrade hon halvt
lekfullt, halvt skamset:
— Du får inte skratta åt mig, du får inte,
du får inte.
När han hade henne så i sin famn, försökte
han i sitt inre frammana bilden av det
väntade barnet som redan överskuggade deras liv,
men med dåligt resultat. Han hade sett ett
litet barn senast i sitt eget hem, då han själv
var ett barn, och han kunde inte riktigt
återuppliva minnesbilden, ännu mindre föreställa
sig att hans eget barn skulle vara likt det.
När han koncentrerade sina tankar till det
yttersta lyckades han frammana bilden av en
obestämd, i några trasor inlindad varelse, som
saknade alla individuella drag och som han
inte kunde känna någon särdeles ömhet för.
Men han kände tydligt den absoluta fastheten
hos den kraft som lät den ofödda varelsen
hålla hans öde i sina omedvetna händer. Bara
för ett år sedan hade han inom gränserna för
sina möjligheter varit herre över sitt liv. Nu
hade han skjutits åt sidan i en ställning av
underordnad betydelse; till och med i sina
egna tankar måste han ställa barnet framom
sig själv. Det var dess fördel som avgjorde
hans förhållande till livets olika företeelser.
Striden mellan honom och barnet hade börjat
för länge sedan, tyckte han, och han hade
besegrats den gången i våras, då Aune korsade
hans väg. Han hade inbillat sig att han käm-
pade med sig själv, men i verkligheten hade
han kämpat mot framtiden, vars skapnad han
bar i sin egen kropp. Och för hans
vidkommande var den förutbestämda lotten
förintelsen, lika visst som framtiden alltid
begraver nuet under sig.
När Jakobs tystnad slutligen blev för lång,
såg Aune upp och granskade honom med
undrande och nyfikna ögon.
— Vad tänker du nu på? frågade hon
sakta.
—• Inte på någonting särskilt, svarade Jakob
motvilligt.
Han såg framför sig sin hustrus bleka
ansikte, märkte den nyfikna glimten i hennes
ögon, kände hennes kropps värme mot sin
hud. Aune var inte nöjd med det obestämda
svaret, det tycktes nästan göra henne ledsen,
och Jakob kände ett instinktivt behov att
mildra det på något sätt. Han slöt hustrun
ömmare i sin famn och när hon kände
tryckningen av hans arm lät hon stum huvudet
sjunka tillbaka, men Jakob kunde inte veta
om hennes nyfikenhet var stillad. Kanske hade
också Aune i denna stund en dunkel aning
om deras själsliga olikhet. Av de nervösa
ryckningarna i hennes kropp kunde Jakob
sluta sig till att hennes sinne inte var
alldeles lugnt. Men ingendera kunde de uttrycka
sådana saker i ord, knappast ens för sig
själva klargöra deras art och betydelse. Det
låg för en stund någonting tryckande och
nästan skrämmande i tystnaden, i synnerhet
för Aune som var fullständigt ovan vid alt
saker som hon inte kunde fatta med sitt
förstånd dök upp i hennes medvetande. Hon
vilade alltjämt med huvudet mot Jakobs bröst,
men med handen trevade hon över hans
ansikte, kände på pannans och kindernas
form, och först då hon fick en förnimmelse
av deras välbekanta fysiska fasthet uppgav
hon en suck av lättnad. Maran var över.
När de släckte lampan föll ett svagt skim-
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
