Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
var och en av dem skulle rita sitt tecken
i hans medvetande och i hans kropp och så
vara borta. Kanske skulle de få flera barn.
De skulle åldras, barnen skulle växa upp och
slutligen flyga ur boet, och de skulle bli
ensamma kvar, liksom den gamla kvinnan
som var deras granne. Men barnen skulle
börja om igen samma saga som Aune och
han just hade upplevat. Och han frågade sig
själv: Varför skall livet fortsätta så här från
släktled till släktled? Han visste inte att
millioner klokare än han hade frågat
detsamma, utan att någon hade fått svar.
När Jakob kom hem gjorde han i ordning
te åt sig och slog sig ned vid fönstret för
att äta. Inne i den mörknande skogen kunde
man ännu mellan knappt synliga trädstammar
urskilja snöns svagt blåaktiga skimmer. Efter
den långa och ansträngande dagen blev han
matt av det varma teet. Men innan han lade
sig till vila mindes han ännu levande Aunes
handtryckning och vad den hade sagt honom
om det som de inte kunde uttrycka i ord.
Han låg orörlig i det mörka rummet och lät
detta minne förbinda sig med dem som inte
var hos honom men som han saknade.
Medan natten mörknade tycktes skogens brus
växa i den tilltagande sydliga vinden, vilken
redan medförde en aning av fuktig sälta från
havet som snart skulle bryta sina bojor av is.
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
