Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mormor i hennes vitala lustighet, antingen
hon i gungstolen med sitt mest kongeniala
barnbarn i knäet med stadig röst tar upp
deras gemensamma favoritvisa eller avspisar
en puritanskt sinnad, tilltänkt måg i familjen
eller tillvaratar de livsbejakande och
intressanta moment som en begravning erbjuder.
Mormor beger sig till och med för att bereda
sin familj avspänning för en kortare tid till
ett slags spinnhus, dit hon anländer något
i gungan.
Romanen tangerar det tragiska och snuddar
vid det sentimentala, men är dock väsentligast
en frodig karakteristik av det goda humör som
alltid tar överhanden och förhindrar varje
möjlighet till filosofi eller principfast
livsföring. Mormor har delat med sig av sitt
blods livliga och röda safter åt avkomman,
där det går igen som olika former av
konstnärslynne och humor, hjärtlighet och allmän
vänlighetskänsla, social oefterrättlighet och
vagabondage. Jens strövtåg i landskapet till
exempel ger en fin bild av ungdomligt och
drömskt sätt att uppleva naturen. Där är
mormors dotter Minna, en dam av mindre ädel
vandel men ofantligt snäll, och den
melankoliske pojken Joel, som har svårt att hålla
isär dikt och verklighet, Jen, som ljuger och
snattar, men bara när hon riktigt känner att
det är det rätta, barnet Amy, den födda
kurti-sanen och svartögda mormors avbild, och
Dottie, vars ärvda originalitet yttrar sig i en
tarvlighet över det genomsnittliga. En
skandalös samling, framlockad på en scen att
spela en stund — diktade figurer.
Margit Abenius
En judisk släktroman
NAOMI JACOB: Huset Gollantz.
Översättning av M. Isberg. Gebers. 5: 75.
Att kalla Naomi Jacob för "en kvinnlig
Galsworthy" — vilket lär ha skett — är
knappast smickrande för den avlidne
Nobelpristagaren. Något inre samband mellan de
bägge författarna kan, såvitt anmälaren
förstår, svårligen upptäckas, och även de yttre
likheterna äro av mera tillfällig karaktär.
Naomi Jacob rör sig i förmögna engelska
— och huvudsakligen judiskt-engelska —
kretsar, och intrigen i den bok som förvärvat
henne ovanstående epitet bygger på en
konflikt mellan två generationer. Det är
förmodligen detta motiv som föranlett den fatala
sammanblandningen, men då
generationskonflikten hos Galsworthy vilar på en djup och
smärtsam insikt om att traditionella
samhällsformer och livsideal snabbt gå mot sin
upplösning, är den hos Naomi Jacob av helt och
hållet individuell art, om den också på ett
ganska effektfullt sätt satts in i ett
tidssammanhang. Nu är det naturligtvis inte i och
för sig något fel, att konflikten i en roman
är individuell, och man kan till och med
säga, att skildringen av Emmanuel Gollantz’
förhållande till sin äldste son, vars äkta börd
han har en viss anledning att betvivla, är
gjord med ganska fin förståelse för den
faderliga fåfängan. Men den intrig som sedan
byggs upp saknar i alltför hög grad
sannolikhetsprägel. Sedan Algernon Gollantz,
Emma-nuels äldste son, definitivt brutit med fadern,
gifter han sig under antaget namn med en
tredje klassens skådespelerska, som han efter
några år överger. Hans yngre bror, Max, får
kännedom om, att Algernon kvarlämnat en
son, och beslutar rädda denne ur den påvra
miljö vari modern lever. Han blir omedelbart
betagen i broderns hustru och gör henne till
sin älskarinna. Så långt må det vara hänt,
även om det är osmakligt. Men när sedan Max
går och förälskar sig på blodigaste allvar
i en ung flicka, som han inte vågar fria till
på sju år — inte på grund av några
rasfördomar utan därför att han tycker att han är
för gammal —, och det visar sig, att hon i sin
tur är kär i Algernon, som hon träffat i Wien,
där han lever under ett tredje namn, blir det
nästan för mycket av det goda. Upplösningen
skall inte avslöjas. Den är dramatisk, och hela
händelseförloppet i boken berättas med fart,
en sådan fart till och med, att läsaren stundom
kastas väl huvudstupa framåt i tiden. Och det
snabba tempot är inte heller till fördel för
fyllighet och bredd i skildringen av vare sig
människor eller miljö. Det hela blir tunt.
Historien om triangeln
Max—Angela—Algernon sväller visserligen ut i ett försök att
djuploda den kvinnliga partens slitning mellan de
bägge männen, men det når inte under ytan,
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
