Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
paré och mästare den förre inför världen
utgör — och återigen, det säregna och
märkvärdiga i denna ömsesidighet och
väsensfränd-skap är att den länge bestått bägge parterna
ovetande, i deras "omedvetna": alltså i den
själsregion, vars utspanande, uppdagande och
erövring åt mänskligheten är just denna
kunskapande andes egentligaste bestämmelse.
De intima relationerna mellan litteratur och
psykoanalys ha sedan länge varit medvetna
för båda parter. Men det festliga i detta
ögonblick, åtminstone i mina ögon och för min
känsla, ligger däri att de båda sfärerna nu för
första gången offentligen mötas, kunna
manifestera medvetandet om sin frändskap och
demonstrativt bekänna sig till den.
Jag sade att sammanhangen och de djupt
gripande sympatierna länge på ömse håll
förblivit okända. Ty man vet ju verkligen
att den ande som vi i dag önska hedra,
Sigmund Freud, grundaren av psykoanalysen som
behandlingslära och allmän forskningsmetod,
gått sin otillgängliga kunskapsväg alldeles
ensam, helt självständig, endast som läkare
och naturforskare, utan att känna till de
styrkande tröstemedel som han skulle kunnat finna
redo i världslitteraturen. Han har inte känt
till Nietzsche, hos vilken man överallt finner
freudska insikter blixtartat föregripna; inte
Novalis, vilkens romantisk-biologiska
drömme-rier och ingivelser ofta så förvånansvärt gränsa
till analytiska idéer; inte Kierkegaard, vilkens
kristliga mod till det i psykologisk mening
yttersta obetingat skulle ha tilltalat honom på
ett djupt och gagneligt sätt; och minsann inte
heller Schopenhauer, en efter antites och
frälsning trängtande driftfilosofis svårmodige
sym-foniker. — Det var väl den hårda
nödvändigheten som så bjöd. På fullkomligt egen hand,
ovetande om intuitiva föregångare, skulle han
metodiskt erövra sina insikter; hans kunskaps
slagkraft vann sannolikt på denna andliga
fasta, och man kan överhuvudtaget inte tänka
sig hans allvarliga bild utan ensamhet — den
ensamhet varom Nietzsche talar när han i sin
fängslande essay "Was bedeuten asketische
Ideale" kallar Schopenhauer en "verklig
filosof", "en fullkomligt på sig själv inriktad
ande, en man och riddare med nlalm i blicken,
som äger mod till sig själv, vet att stå allena
och inte behöver invänta förelöpare eller
vinkar från höjden". Under bilden av denne
"man och riddare" — en riddare mellan
döden och djävulen — har jag efter hand vant
mig att betrakta det omedvetnas psykolog,
alltsedan hans andliga gestalt kom inom min
synkrets.
Det hände sent; långt senare än man skulle
kunnat tro med tanke på hur nära
diktar-för-fattar-impulsen i allmänhet och min egenart
i synnerhet är i släkt med denna vetenskap.
Det är framför allt två tendenser som bilda
denna släktskap: för det första kärlek till
sanningen, ett sinne, en förnimmelseförmåga och
en mottaglighet för sanningens tjusning och
bitterhet, som huvudsakligen yttrar sig som
psykologisk känslighet och klarsyn, ända till
den grad att sanningens begrepp nästan
uppgår i begreppet psykologisk iakttagelse och
kunskap överhuvudtaget; och för det andra
sinne för sjukdomen, en viss av egen hälsa
motvägd dragning till den och en förmåga
att uppleva dess produktiva betydelse.
Vad sanningskärleken — den
lidande-moralistiskt stämda kärleken till sanningen såsom
psykologi — beträffar, så härstammar den
ur Nietzsches höga skola, där i själva verket
identiteten mellan sanning och psykologisk
sanning, mellan kunskapare och psykolog,
faller i ögonen: hans sanningslidelse, själva
hans begrepp ärlighet och intellektuell
renlighet, hans vetandes modiga tungsinne, hans
självsyn och självdom — allt detta är
psykologiskt menat, är av psykologisk natur, och
jag glömmer aldrig den uppfostrande
bekräftelse och fördjupning, som mina egna anlag
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
