Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Artur Lundkvist: Bergvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B E R G VAN DRIN G
Det är kallt och världen är grå som
ut-brunnen aska. Dalens grönska kämpar i
vinden, glanslös, liksom slocknad. Man säger oss
att det under natten fallit snö uppe på
bergkammarna. Vi ger oss likväl av, vandrar bort
från Tejeda, uppåt bergen. Vinden pressar
hårt och gör mödan dubbel. Det är för mulet
och disigt för att man skulle kunna se något
vidare. Det är bara samma vilda klippor
överallt, stelnade lavaströmmar, svart vulkanaska:
ett Hadesrike i rymden. Någonstans till höger
om oss ska vi ha Roque Nublo, en hög
stenpelare som kröner Gran Canarias bergplatå,
men vi kan ännu inte se den.
Vi når så småningom upp på själva platån,
Las Cumbres. Det är som om molnen skrapat
över berget i årtusenden, allt är bortsopat, öde
och kält; klippblock ligger kringkastade,
skrevor gapar i stenen, ofruktbara, utan
jordmån för någon vegetation. Man vandrar som
på månen, men en måne i förmörkelse, utan
återglans från någon sol, drunknad i
dödsdimmor. Vinden mässar inte en klagosång,
den håller en enda dovt vinande ton,
outsägligt beklämmande i sin oföränderlighet. Inte
ett liv skymtar någonstans, inte en fågel,
ingenting. Man tänker på världen nedanför
som en bräcklig, tillfällig idyll. Detta är
universums sanna ansikte, så öde och stengrått
och obevekligt. Där nere utbreder den
mänskliga illusionen sitt lilla skimmer, sin tunna
drömhinna. Liv är bräcklighet, tillfällighet.
Här härskar livlösheten, tung, oföränderlig,
bestående, finns här som den alltid har funnits
utan att vänta på något, utan att behöva något
eller bero av något. Det faller inte ens regn
här, vätan bara lägger sig över stenytorna
direkt när molnen släpar fram som ett slags
våta, suddiga, substanslösa svampar.
I närheten av Cruz de Tejeda lättar molnen
och solen skymtar till som genom ett sotat
glas. Landskapet blir synligt, drypande vått
under dimhöljet: vilda raviner, spetsiga
klippor, avgrunder och stup, terrasser av grönska
längre ner och de kringströdda små husen
i Las Lagunetas. Och där är Roque Nublo,
det svarta stenfingret som pekar mot skyn.
Här och var lyser vita fläckar av snö.
Det känns plötsligt så hopplöst att vara
bunden vid marken, att följa dessa slingrande
vägar som famlar bland klyftorna och
villrådigt tycks leta efter utväg för sig själva.
Man skulle vilja flyga som i drömmen, i den
paradisiska flyktdrömmen, då ens önskan är
nog för att bära en genom luften. Det är så
enkelt, så lätt, tycker man och undrar över
att man aldrig kommit underfund med det
förut. Det är kanske en dröm — tvärs genom
rummets tidsillusion — om ett kommande
tillstånd, då Psyke befriat ska förmå höja
sig, oberoende av materiens bojor, och
önskningen härska över materialisationen såväl
som över immaterialisationen.
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
