Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Hur står det till med Fallada? - Artur Lundkvist: Dreisers konstnärsroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gårdar bakom syren och fläder och den tjocke
bonden Tamms fest för fattighjonen -— med
skinkor och korvar, motsvarande hans egen
vikt, upphängda i träden — blir till frodiga
bondelivstavlor. Sentimentalitet är främmande
för Falladas temperament. Men upptågen och
slagsmålen och rävsaxen och romantiken — lite
barnaktigt är det nog. Margit Abenius
Dreisers konstnärsroinan
THEODORE DREISER: Geniet. Översättning
av Margaretha Odelberg. Norstedts.
Två delar à 7: 75.
Med "Geniet" föreligger ännu en av Dreisers
stora samhällsskildringar i oklanderlig svensk
översättning, och när man läser den blir man
stärkt i sin övertygelse att Dreiser är sin epoks
störste romanförfattare i Amerika. Ali den
gamla kritiken mot honom — de en gäng så
häftiga beskyllningarna för ensidig
naturalism, bristande moral, tyngande
okonstnärlighet — ter sig nu egendomligt förbleknad
och ovidkommande. Vilken djup mänsklighet
besitter inte denne man, vilken visdom och
tolerans, vilken kunskap om verklighetens
hårdhet och samtidigt vilket öppet sinne för
skönheten och storheten hos naturen såväl som
det strävande människolivet. Hans
naturalistiskt biologiska skolning framstår närmast som
en styrka för honom soin romanförfattare: den
skänker hans synsätt en viss fast enhetlighet
utan att på minsta sätt beskära vidsyntheten
och den direkta, förutsättningslösa förståelse
som hör diktaren till. Han är förmer än en
moralist av det slag som alltid tror sig veta
hur människor bör leva och handla: han
frammanar livets oändligt komplicerade och
mot-sättningsfyllda skådespel och följer det med
nästan övermänsklig opartiskhet, med
sympatisk inlevelse i alla och fördömelse av ingen,
med ständig gripenhet och ständig
beredvillighet att fröjdas åt lyckan och skönheten eller
lida med eländet och tragedien. Hans konst
är inte bländande och virtuos, men den är
gedigen och alltigenom äkta, främmande för
alla kompromisser mellan den innehållsliga
sanningen och den artistiska effekten. Hans stil
har en lugn styrka som är mycket välgörande,
den förlorar aldrig sitt liv och blir aldrig
självändamål, den gömmer ständigt en mängd
fina valörer och tålmodigt inarbetade
observationer. Han är •— som varje god
romanförfattare — både målare och arkitekt, i litterär
mening. Hans stora romaner är inte
sammanfogade av fragment, de äger organisk enhet,
en enhetlig konstnärlig struktur. De uppbäres
varken av några genomgående idéer eller
något invecklat händelseförlopp. De nöjer sig
med den naturliga och till synes oavsiktliga
händelseutvecklingen kring några
människoöden, och miljöer och detaljer växer efter
hand fram i fyllig verklighetstrohet.
Eftersom jag just läst "Geniet" och denna
bok står ytterst levande inför mig är jag böjd
att anse den för en av Dreisers allra bästa
böcker; men det vågar jag inte avgöra. Jag
undrar dock om Dreiser skrivit något mera
lyckligt inspirerat än första delen av denna
roman, den förälskade och förtrollande
skildringen av den unga begåvningens första
uppvaknande ur brytningsårens obestämda
drömmeri, hans upptäckt av livets stora rikedom,
av kärlekens under, av sina egna inneboende
resurser och hans första aning om den
väntande framtiden. Eugene Witla är son till en
anspråkslös symaskinsagent i en småstad, han
visar lite anlag både för att teckna och skriva,
han börjar som typograflärling vid
ortstidningen, men beger sig snart till Chicago och
förtjänar sitt uppehälle på olika sätt under
det han går på konstskolan om kvällarna. Han
ser skönhet överallt, skönheten i alla dess
uppenbarelseformer lockar och hänför honom,
men framför allt är det kvinnoskönheten han
dyrkar och drömmer om och så lätt blir slav
under. Han kan omöjligt nöja sig med att bara
älska en, han förstår inte att det är någon
större orätt att tillbe och tillgodogöra sig
härligheten hos mer än en kvinna. Kroppens
skönhet är lika underbar som andens, hans
sensualism är häftig och omättlig, passionen
är långt mäktigare än hans förnuft och han
trasslar snart in sig i de många
kärlekshistorierna. Villrådig och inte utan onda aningar
gifter han sig med den trofasta, konventionella
Angela, som passar illa för en konstnär som
han. Alltför ivrigt tröstar han sig med hennes
fulländade kroppsliga uppenbarelse och efter
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
