Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
detektivroman också skall ha kunnat hända
i verkliga livet. Däremot måste man fordra att
den äger en teoretisk sanning. Detektivromaner
äro sagor för vuxna barn, och av sagor vore
det fel att begära att de skulle vara sanna. Den
vanligaste invändningen mot detektivromaner
är att de äro för fantastiska och osannolika.
Jag måste säga att för mig är det just deras
fantastik som gör dem läsbara. Endast så
länge jag är övertygad om att det inte är
verkligt blod utan sågspån, som flyter ur de
lik, varmed detektivromansförfattarens väg är
besådd, kan jag stå ut med denna nattlektyr.
Dashiell Hammett och vissa av hans
amerikanska kolleger ha lanserat en mera köttslig
typ av detektivroman, som jag visserligen
måste erkänna som skicklig, om också starkt
dekadent romankonst, men som jag inte kan
fördra som kriminallitteratur. De göra sina
figurer levande av blod och lustar blott för
att med sadistisk tillfredsställelse sticka ned
dem. Nej, tacka vet jag den hederliga engelska
typen av detektivroman — till vilken
amerikaner som Van Dine, Ellery Queen och Mary
Roberts Rinehart stilistiskt höra — där
mördaren och hans offer blott äro marionetter
eller kuggar i ett maskineri och där på sin
höjd detektiven utrustas med några på högre
själsliv tydande personliga egenheter. Hur
smärtfritt förlöpa då icke våldsdåden och hur
leende kunna vi då icke överlämna oss åt en
fasa och en spänning, som går över lika fort
och är lika uppiggande som de hisnande
känslorna i en berg- och dalbana.
Personligen trivs jag för närvarande kanske
allra bäst med Agatha Christies
detektivromaner. Hon förmår att hålla måttan på ett så
beundransvärt sätt. Hon är leende och ironisk,
utan att som ibland Dorothy Sayers gyckla
med genren. Hon är spännande utan att
behöva ta till mystiska skräckstämningar. Hon
är en intelligent iakttagare, berest, beläst och
kultiverad. Hon lurar alltid läsaren, i varje
fall alltid mig, och jag tillger henne gärna
om hon inte alltid gör det med alldeles justa
metoder. För att nå detta mål presenterar hon
ibland — såsom i "Mordet på
Orientexpres-sen" — en något snopen upplösning, men vid
det laget är det för sent att ångra att man
i några timmar suttit andlöst absorberad av
boken.
Charlie Chan är just nu den mest
namnkunnige av alla litteraturens detektiver. Han
har haft den originella turen att överleva sin
upphovsman. När Earl Derr Biggers dog
köpte ett filmbolag den redan klassiske
kinesiske detektiven av författarens änka och har
sedan oförtrutet gjort nya filmer kring hans
person. "Charlie Chan på semester" torde vara
den sista autentiska Charlie Chanbok, som vi
få glädjas åt på svenska, de andra äro redan
översatta. Den kan inte mäta sig med den
närmast föregående, "Charlie Chan griper in",
men huvudpersonen med sina av gamla
kinesiska ordspråk och bilder späckade jargong
är som alltid dyrbar. Själva intrigen är högst
ordinär.
Den som älskar litet spökstämning att svepa
in morden i bör inte försumma Mary Roberts
Rineharts "Döden har bråttom". Den
påminner något om Van Dines mästerverk
"Greenmysteriet", därigenom att den utspelas
i ett av några gamla, lätt anlupna familjer
bebott förnämt villaområde i New York, ett
mänskligt och socialt bakvatten mitt i den
larmande världsstaden. Ett fotografialbum med
familjeporträtt spelar en stor roll i mysteriet,
som även uppvisar flera andra originella
ingredienser. I fråga om själva sin sinnrikhet
är "Döden har bråttom" en av den moderna
detektivromanens förnämsta kraftprestationer.
Den har i Amerika också betecknats som
en blivande klassiker, men på undertecknad
gjorde den ett något överarbetat och alltför
högtidligt intryck.
Mignon G. Eberhart arbetar också med
kusliga effekter: tassande steg, ljus som släckas,
mystiska nattliga besök, fönster som blåsa
upp etc. Meningen är att man skall bli
mörkrädd och det blir man nog också, om inte
knepen äro en för välbekanta. "Huset på
taket" är en typisk Eberhart, och vill man
ha mystik och ruggighet bör den passa precis.
Mordgåtan äger rum i ett litet hyreshus i
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
